"Detta något" - En Kant-meditation

Vad är världen i sig själv?
Vi kan aldrig uppfatta världen i sig själv menade Immanuel Kant. För att något skall gå att uppfatta måste det finnas i tid och rum. Men tid och rum finns enligt Kant inte i världen som den är i sig själv. Tid och rum finns i oss som sinnets åskådningsformer. Ett märkligt kantianskt begrepp som kan förstås som en sorts glasögon. Vi är utrustade med rum-tid-glasögon. Utan dessa glasögon är världen i sig själv varken i tiden eller rummet. 

Det finns ingen plats i världen där det står en skylt med texten HÄR. Och om det finns en sådan här-skylt så har den satts dit av en människa. I världen som den är i sig själv finns heller inga här-skyltar. Och inga där-skyltar. 

Vad är rummet om inte avståndet mellan här och där. Där är det som inte är här. Mellan här och där finns en sträcka. En utsträckning. Men utan människor som sätter upp här och där-skyltar kan inga sträckor mätas upp. I världen som den är i sig själv finns inga sträckor och därför inget rum. Ungefär så menade Kant. 

Inte heller kan vi begripa världen som den är i sig själv. Den enda värld vi kan begripa är den rum-tid-värld som finns i vårt eget sinne. Kant kallade denna värld för fenomenvärlden. Världen som den är i sig själv kallade han Noumenon, ett grekiskt ord som betyder ungefär "det som tänks". Vi kan aldrig uppfatta Noumenon med våra sinnen. Noumenon kommer därför aldrig bli något mer än "det som tänks". Det vi uppfattar med våra sinnen är fenomenvärlden. För att fenomenvärlden skall bli begriplig ordnar vi den med hjälp av något som Kant kallade för förståndets tolv kategorier. Dessa kategorier är som en sorts program som skapar ordning ur kaos. Ett exempel är kausalitet. Därute i världen som den är i sig själv - Noumenon - finns ingen kausalitet, inga naturlagar. Ingen ordning. Bara en gränslös mångfald. I Noumenon finns inga orsaker och inga effekter. Ingen tid och inget rum. 

Ibland pratar Kant om Noumenon som en gränslös mångfald. Som ett kaos. Jag ser Kant's åskådningsformer och förståndskategorier som en sorts filter som vi måste ha för att våra hjärnor inte skall brinna upp. Kanske är det så att psykedeliska droger kan stänga ned dessa filter ned (mer eller mindre) vilket öppnar för ett massivt inflöde av intryck som kan skapa upplevelser vars styrka gör oss antingen galna eller extatiska eller både och. 

När jag sitter och mediterar kan det slå mig att det finns något ... något ... som finns hitom tid och rum. Hitom eller bortom. Inget ord kan pinpointa "detta något".
Det är som att jag kan bli medveten om att min hjärna filtrerar, sorterar och kategoriserar. Som att jag i ögonvrån kan ana hur hjärnan skapar fenomenvärlden. Och medan hjärnan gör sin grej kan jag säga till mig själv att jag varken är ...

här eller där 

Varken jag eller ett icke-jag

nu eller då.

Varken före eller efter.

orsak eller effekt. 

Varken enhet eller mångfald. 

ordning eller kaos. 

Bara being. Bara essens. Bara Noumenon. Jag kan uppfatta hur förståndet försöker begripa "detta något" utan att lyckas ... och medan förståndet griper och misslyckas så ÄR "detta något" ... varken här eller där, varken nu eller då. 

"Detta något" bara är. Essens. Essentialism. Förståndet försöker kategorisera "detta något" som essentialism. Men förståndet misslyckas och under tiden finns "detta något" varken här eller där, varken nu eller då. 

"Detta något" är varken stilla eller i förändring. Detta något är varken överallt eller ingenstans, varken tomhet eller fullhet. 

Medan förståndet försöker kategorisera "detta något" som den apofatiska teologins Gud är "detta något" varken här eller där, varken nu eller då. Det bara är. Essens. Being. 

Meditationen handlar om att vara snabb. Det handlar om att uppfatta en glimt av Noumenon i ögonvrån. Så fort jag riktar mina tid-rum-glasögon på "detta något" är det borta. Men jag anar att det alltid är i ögonvrån. Kant menade att det är omöjligt att någonsin uppfatta Noumenon. Jag anar möjligheten. I ögonvrån.