"... om du bara kommer ihåg en sak från mitt sommar, så snälla kom ihåg det!... "
Så sade Björn Natthiko i sitt sommarprogram och jag kommer ihåg det nu. Det är inte svårt för mig att minnas eftersom det är en av de hjärtefrågor jag undersöker genom att studera filosofi. Jag har för närvarande inga visdomsord att ge dig som läser mina texter. Allt jag har är en fråga som jag gärna undersöker tillsammans med andra!
Finns det en (av oss) oberoende värld därute eller inte?
Egentligen är alla mina texter olika försök att undersöka den frågan. I filosofiska termer handlar det om ifall idealismen (i vid mening) är en hållbar filosofi. Den är i alla fall anrik. Man brukar säga att Platon (428-348 BCE) var filosofihistoriens förste store idealist men jag vill nog påstå att det var Parmenides (520-460 BCE). Eller varför inte säga att det var Buddha som levde vid ungefär samma tid.
Många har genom historien försökt vederlägga idealismens teser men idealismen lever och frodas alltjämt. På våra svenska ledarsidor ser vi Lena Andersson komma ut som platonist och inom nyandligheten är alla idealister även om Björn Natthiko sticker ut som en av de mest vältaliga. Idealismen kan knappast sammanfattas mer kärnfullt än så - Världen är inte som DEN är, den är som DU är". Tankarna går osökt till Hegel där allt som finns är Weltgeist som lär känna allt fler sidor av sig själv genom de aspekter som tycks vara du och jag. Så om jag i sanning är Weltgeist då är världen som jag är.
Mitt förra inlägg handlade om logikern Bertrand Russell's dröm om att skapa ett logiskt språk. Egentligen handlade det om hans dröm of fred på jorden. Till vardags klarar vi oss hyfsat bra med vardagsspråket som det ser ut idag men alla vet hur mycket onödigt tjafs som uppstår på grund av att vi menar olika saker med samma ord. Det var det problemet som Russel och andra analytiska filosofer försökte lösa i början av förra seklet.
I en kommentar till mitt förra inlägg skrev Anders Parbrink följande: "Luddigt språk? Hur står språket i relation till språket?"
Jag tyckte det var en bra kommentar därför att den sätter fingret rakt på knäckfrågan. Refererar språket till objekt i världen därute eller till beskrivningar av världen, med andra ord till sig självt.
Frågan kan formuleras mera kärnfullt som:
Refererar språket till sig självt eller till världen?
Om jag är idealist och tror att världen inte är som DEN är, utan som JAG är, så kan språket (något tillspetsat) bara referera tillbaka till sig /mig själv.
För drygt hundra år sedan var nästan alla brittiska filosofer idealister vilket betydde att de strängt taget inte trodde på en (av oss) oberoende yttervärld. F. H. Bradley, den store idealisten vars filosofi påminde mycket om Hegel's, var den dominerande rösten ända tills hans elev Russell, gjorde uppror. Men Russell's uppror var bara början på en uppgörelse med idealismen. Att gå så långt som att säga att namn refererar till oberoende objekt i yttervärlden vågade han inte. Istället nöjde han sig med följande modell som liknar en teori som utarbetades av Gottlob Frege (1848-1925). Teorin brukar därför kallas för
Frege's och Russell's "Description Theory of Names" (DTN)
Namn ----------> Bestämd beskrivning -----------> Oberoende objekt i yttervärlden.
Men namnet pekade aldrig direkt på objektet i yttervärlden. Mellan språket och världen fanns en vägg. Daniel Bonevac pratar om den här väggen som "idealismens glasbubbla". Vi kan se det framför oss. Här inne sitter vi enligt idealisterna med vårt språk och det vi pratar om är den bubbla av idéer som vi befinner oss i. Den som säger till en idealist att det finns en oberoende yttervärld får räkna med dålig stämning och timmar av argumenterande. Russell och Frege ville krossa den här bubblan men lyckades inte. Kanske kan man säga att de lyckades få till en spricka.
Det fanns däremot en filosof som redan i mitten av artonhundratalet var modig nog att låta namnet referera direkt till Objektet i yttervärlden. Vi pratar om J. S. Mill (1806-1873) som mest är känd för sin utilitaristiska moralfilosofi och sina ekonomiska teorier. Men Mill framlade alltså en mycket vågad språkfilosofisk teori som kom att kallas etikett-teorin "Direct Reference Theory". Han hoppade helt enkelt över den bestämda beskrivningen ... med andra ord ... Mill krossade idealismens glasbubbla, tog med sig namnet och klistrade fast det som en etikett på objektet i yttervärlden.
J. S. Mill's Etikett-teori:
Namn ----------> Oberoende objekt i yttervärlden
Nu kan man undra varför Frege och Russell var tvungna att återigen placera språket inom idealismens glasbubbla. Här kommer en anledning:
De flesta människor vet att planeten Venus kan se ut som en starkt lysande stjärna på himlen både på morgonen och på kvällen. När Venus syns på morgonen kallar vi henne för Morgonstjärnan och när hon visar sig på kvällen kallar vi henne Aftonstjärnan.
Enligt Mill's etikett-teori sitter det alltså två olika etiketter på planeten Venus.
Aftonstjärnan = Venus
Morgonstjärnan = Venus.
Det betyder i sin tur att följande gäller:
A) Aftonstjärnan = Morgonstjärnan.
Inget konstigt med det. MEN, det finns ett problem här. Om satsen "aftonstjärnan = morgonstjärnan" är sann är det också sant att:
B) Morgonstjärnan = Morgonstjärnan
Hmm... det låter som nonsens även om det är sant. Men trots att de två satserna A och B är ekvivalenta är A meningsfull medan B kan sägas vara meningslös. Inom språkfilosofi säger vi att B är en icke-informativ sats som är sann a priori. Det betyder att vi vet att det är sant utan att vi behöver gå ut i världen och ta reda på saker. Det är sant på samma sätt som det är sant att en ungkarl = en ogift man. Predikatet finns redan inbakat i subjektet som vi brukar säga.
I fallet med sats B, "morgonstjärnan = morgonstjärnan", är predikatet inte ens inbakat. Likheten ligger där öppen för vem som helst.
Däremot kan det finnas människor som inte vet att både morgonstjärnan och aftonstjärnan refererar till Venus. Sats A, "morgonstjärnan = aftonstjärnan", är därför inte sann a priori (före erfarenheten). Vi måste erfarar det /lära oss det. Den är informativ och på det sättet mer meningsfull i motsats till sats B. Det är den här skillnaden mellan sat A och B som Mills etikett-teori inte lyckades redogöra för, som motiverade Frege och Russell att välja en krånglig teori istället för den mycket enklare etikett-teorin. Det är också anledningen till att första delen av mitt svar på Anders fråga om "hur språket står i relation till språket" måste bli följande:
Fram till Saul Kripke's föreläsningar på Princeton University 1970 kunde man säga att språket förhöll sig till sig självt.
Efter Saul Kripke kan vi äntligen släppa ut språket ur idealismens glasbubbla och säga att språket förhåller sig direkt till en oberoende omvärld.
Om vi vill alltså. Många är fortfarande idealister och ser språket som ett självrefererande system. Flera av mina facebook-vänner är är idealister i någon mening. Bland nyandliga som gillar filosofi har idealisten Bernardo Kastrup blivit en populär uttolkare av Arthur Schopenhauer (1788-1860) som är känd för sin kärlek till indisk vedantafilosofi.
Men hur gick det då till när Saul Kripke krossade idealismens glasbubbla och lanserade en modern variant av Mill's etikett-teori?
Vad Kripke gjorde var att hitta svaga punkter i Frege och Russel's DTN-teori "Description Theory of Names". Som en påminnelse kan DTN illustreras såhär:
Namn ----------> Bestämd beskrivning -----------> Oberoende objekt i yttervärlden.
Kripkes siktade in sig på ett antal påståenden som impliceras av Frege's och Russell's teori. Kanske kan vi gå direkt på ett av Kripke's exempel.
Aristoteles -----------> Tre beskrivningar av Aristoteles --------> Aristoteles i yttervärlden
De tre beskrivningarna av Aristoteles är att han var: (a) Platons främste student (b) grundarens av logik och (c ) Alexander den stores lärare.
Jag är ledsen men nu MÅSTE jag introducera ett begrepp som kan verka skrämmande abstrakt men om man bara låter det sjunka in är det självklart. Begreppet är "möjliga världar".
Kanske har du som jag hört begreppet men aldrig riktigt förstått vitsen. Det används framför allt som ett redskap för att ta reda på vad som är sant a priori (alltså före erfarenheten). För att något skall vara sant a priori måste det för en filosof vara sant i alla möjliga världar. Det räcker alltså inte att våra tre beskrivningar av Aristoteles är a priori sanna i vår värld.
Håll med om att vi kan tänka oss världar där Aristoteles istället blev en framstående politiker som inte hade tid att lägga grunden för logiken. Vi kan också tänka oss världar där Alexander den store blev den store filosofen som grundade logiken.
Därmed kunde Kripke slå fast att våra beskrivningar av Aristoteles inte är sanna a priori... vilket är ett gott skäl att hoppa över dessa och istället låta namnet referera direkt till människan Aristoteles i yttervärlden. Kripkes teori är i princip identisk med Mill's etikett-teori men här handlar det om Kripkes argument.
Gödel-argumentet var ett annat av Kripkes angrepp på Frege's och Russell's teori. Som bekant var Gödel en av nittonhundratalets största matematiker och en beskrivning av Gödel kan vara "mannen som formulerade ofullständighetsteoremet".
MEN, påstår Kripke, vi kan tänka oss en möjlig värld där Gödel stal teoremet från en matematiker som hette Schmidt. Konsekvensen av detta blir att vi refererar till Schmidt när vi pratar om Gödel. Låter det krångligt?
Inte alls!!
Jag menar allvar. Kripkes teori är INTE krånglig. Den är oerhört enkel jämfört med Frege's och Russell's teori. Dessutom har Kripke goda argument för att visa att på svagheterna i Frege's och Russell's teori. Argumenten ovan är bara smakprov och Kripke's samlade argumentation lyckas verkligen spränga idealismens glasbubbla i tusen bitar.
Men vad betyder det för idealismens tro på att världen inte är som DEN är utan som VI är?
Det återstår att se. Det finns många olika former av idealism och skall vi försvara idealismen behöver vi vara mycket noggranna med vårt sätt att definiera våra termer. Mitt förra inlägg handlade just om vådan av ett luddigt språk. Luddigt språk leder ofta till luddiga resonemang vilka i sin tur kan leda till att en fras som "världen är som du är" kan missbrukas å det grövsta. Det kan leda till victim-blaming big time vilket tyvärr är vanligt förekommande inom nyandligheten ... och DET är kanske min främsta drivkraft när jag undersöker de här frågorna. Jag kan se mig själv som ett offer för den typ av retorik som säger att jag själv väljer om jag vill vara ett offer ... vilket kan härledas ur tesen "världen är som JAG är". På samma sätt kan en förövaren med ledning av samma tes förneka sin skuld. I MIN värld är jag inte en förövare och världen är ju som jag är....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar