Nu pratar vi inte om skolklasser eller samhällsklasser utan om filosofiska klasser. En filosofisk klass är egentligen något väldigt naturligt och mänskligt. Att vara människa är att klassificera. Vår hjärna är en väldigt liten klump som måste förhålla sig till en oändligt stor och komplicerad värld. För att klara det utan att bli överhettad måste hjärnan förenkla. Genom att klumpa ihop många partikulära fenomen som liknar varandra till en enda klass sparar hjärnan massor med energi.
Konsten blir sedan att skapa lagom många klasser. För få klasser gör det omöjligt att navigera. Till exempel är klassen "alla människor på jorden" ohanterligt stor. Den är visserligen bättre än klassen "all materia i universum" men det hjälper inte. Vi måste dela upp den i mindre klasser som går att jobba med.
Vår barberare till exempel ingår i klassen "barberare" och definitionen av en barberare är en man som rakar medlemmar i klassen "alla män som inte rakar sig själva". Det behöver väl inte sägas att en barberar inte rakar medlemmar i klassen "män som rakar sig själva". Dessa män, som tack och lov är få i barberarens stad, ingår inte i hans kundkrets.
En gråmulen dag i november började vår annars så glada och trevliga barberare grubbla. Trots att han aldrig sågs sitta med näsan i en bok visade det sig plötsligt att han hade en medfödd fallenhet för analytisk filosofi.
Plötsligt hade vår barberare kastats in i en djup identitetskris. Han insåg att han inte längre kunde vara barberare och vem skulle då försörja hans stora familj. Han insåg att hans liv varit en lögn.
Han insåg att han under alla år hade rakat sig själv. Men kan man säga att en barberare rakar sig själv? Barberarens hela identitet, hans hela syfte, är att raka de som inte rakar sig själva.
I det här läget kan det tyckas lämpligt att komma med en invändning. Herregud, kan han inte bara utvidga definitionen av en barberare och säga att han dessutom får raka sig själva?
Den som tror något sådant förstår inte vad vår barberare tvingades genomlida. Hela vitsen med klasser, skulle han invända, är att de är klart avgränsade och tydligt definierade. Om inte riskerar världen att flyta ihop och kaoset tar över. Vårt krig mot entropin och universums död utkämpar vi med hjälp av våra klasser. Livet är ett krig mot entropi som utkämpas på alla fronter samtidigt. Det handlar om att snabbt lokalisera fienden och sedan agera. Skorna på hallgolvet till skohyllan. Maskrosorna i gräsmattan till komposten och de luddiga definitionerna i språket till den analytiske filosofen som med skalpell skär ut världen i exakta bitar som passar precis med allt annat i omgivningen. Det finns ingenting värre än motorer som läcker olja och definitioner som läcker innehåll ... en barberare som rakar sig själv ... vilken styggelse.
Vår barberare grubblade och grubblade och så kom han på en möjlig lösning (trodde han) ... han kunde ju säga att det är barberaren som rakar honom. Hoppets låga tändes i hans kaosiga hjärna. Men det slocknade lika snart. Att säga att barberaren rakar mig är samma sak som att säga att jag rakar mig själv....
... och om jag rakar mig själv är jag ingen barberare ...
... och om jag inte är en barberare så finns det ingen barberare i staden ...
.... och vem har då rakat mig??????
I sin förtvivlan kom han på ett nytt problem att grubbla över. Ordet "barberare" och ordet "jag" pekar på samma objekt. Att säga att "jag är en barberare" är samma som att säga "jag är jag" eller "en barberare är en barberare".
När det sistnämnda problemet adderades till det första blev barberaren så frustrerad att han ... ja, vad tror ni att han gjorde? Anmälde sig till en kurs i språkfilosofi kanske? :)
***
Ovanstående paradox upptäcktes av Bertrand Russel (1872-1970) när han studerade Gottlob Freges (1848-1925) axiomatiska system. Historien om denna upptäckt och vad det ledde till är väl värd att studera för den som tycker om ordning och reda, pengar på freda och allt på sin plats.
Min hjärna är en skön mix av fascism och anarki där jag å ena sidan beundrar klart och distinkt tänkande samtidigt som jag blir lycklig när vackert utformade system rasar och smulas sönder. Den eviga striden mellan entropi och liv. Nej ... den är inte evig. Entropin vinner alltid.
In the end.
The end.
***
Här kommer ett bonusproblem för alla som vill gå en match mot entropin. Det är hämtat från Albert Camus's (1913-1960) bok Myten om Sisyfos.
Påstående (A) "alla påståenden är sanna" är inte sant eftersom påstående (B) "alla påståenden är falska" ingår i klassen "alla påståenden".
Det knepiga är att inte heller påstående (B) "alla påståenden är falska" kan vara sant. För om alla påståenden är falska är också detta påstående falskt.
Många drömmer om en väg ut ur tänkandet eftersom alla tankegångar slutligen hamnar i paradoxer. Kan vägen ut gå via det som Camus kallar intellektuellt självmord? Ett erkännande av tänkandets totala impotens? Ett omfamnande av en total skepticism?
Kruxet är att den totala skepticismen (B) "alla påståenden är falska" heller inte är sant.
Vad göra?
Camus hittade en väg. Det är säkerligen inte min väg men jag läser med spänning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar