(Björn, Järna 28/11 - 2021)
Beundran och kärlek. Även om vi är grannar och bor på samma gata kan vi leva i olika kulturer. Jag växte upp i en prestationskultur. Mina minnen av min farmor är vackra och varma. Jag ser henne framför mig i hennes stora våning i Oslo. Hon var pianolärare och kom från en fin familj som hon var mycket stolt över och hon kunde prata i timmar om hur duktiga och betydelsefulla hennes släktingar varit. Men framför allt minns jag hur hon pratade om Per. Per var hennes favoritelev men också hennes idol. Per var den mest begåvade elev hon någonsin haft. Han var inte bara en lysande pianist utan också en stjärna på alla sporter. Dessutom hade han högsta betyg i alla ämnen, var alla lärares favorit plus att han var populärast i skolan, hade massor av vänner OCH som grädde på moset var han väldigt vacker. Såklart var hans föräldrar lika underbara människor - vackra, framgångsrika och beundransvärda.
Saken är den att min farmor ÄLSKADE Per. Nej, fel, hon BEUNDRADE honom. Eller? Vad är egentligen skillnaden? Älskar man den man beundrar. Kan man älska någon man inte beundrar? Det undrade jag ofta som barn. Min slutsats som jag aldrig formulerade klart för mig själv, blev nog att kärlek = beundran.
Min farmor hade många vänner. Många människor hon beundrade. När hon pratade om någon hon tyckte om pratade hon om hur framgångsrika de var. Hyllade dem. Satte dem på piedestal. Ju mer jag tänker tillbaka desto tydliga blir det för mig att hon nästan alltid uttryckte kärlek som beundran.
Min far och mina två fastrar ärvde den kulturen. Deras värld befolkas också av framgångsrika människor som de på olika sätt beundrar. Deras kriterier för framgång är generösa. Det kan beundra en människa som viger sitt liv åt osjälviskt tjänande - typ moder Theresa. Men de kan också beundra någon som lyckats tjäna snuskigt mycket pengar för att sedan njuta av dem. Det viktiga är att människor lyckas överträffa omgivningens förväntningar. De älskar maskrosbarn. Förlåt beundrar. Eller vad är skillnaden? Med andra ord kan de beundra medelmåttiga prestationer om personens förutsättningar varit usla.
Pingviner är fina på många sätt men deras förutsättningar är usla när det kommer till flygning. Under en period hade min pappa en bild över sitt skrivbord med en pingvin som flög medan de andra pingvinerna stod på marken och sade:
- Vi har sagt till honom att det är omöjligt, men han ville inte lyssna.
Det är en bild som ringar in det hela på ett bra sätt. Pingvinen som flyger är beundransvärd. De andra som står på marken, de vanliga, nollorna, ja, vem bryr sig om dem?
I den prestationskultur jag kommer från bryr man sig bara om nollorna som potentiella elever till mästarpingvinen som skall lära dem att flyga. Om du inte kan flyga beror det på att du lyssnar på nollorna. Lyssna på mig istället ropar den flygande Mästarpingvinen långt däruppe i det blå. Kom upp till mig!
På min mammas sida uttrycktes inte prestationskulturen lika tydligt. Den fanns där också och påverkade mig. För min mormor var det väldigt viktigt att inte vara "vem som helst". (någon utan en akademisk examen) För henne gick vägen till respekt och värde via en akademisk examen vilket inte var så konstigt då hon levde nästan hela sitt liv i universitetsstaden Uppsala.
Det finns mycket att säga om prestationskultur och hur den på olika sätt finns i nästan alla familjer.
För tjugo år sedan tvärtröttnade jag på alla former av prestationskultur. Jag råkade ut för vad jag kallade ett uppvaknande.
Jag fick nya idoler. Till exempel den vietnamesiske buddhistmunken Thich Nhat Hanh, som säger att:
- Det sanna miraklet är inte att gå på vattnet, det är att gå på jorden.
Jag började meditera och fascinerades alltmer av själva varandet. Det stora i ATT finnas till. Som ett naket faktum. VAD jag var spelade allt mindre roll. Tiggare, kung, nobelpristagare, missbrukare, vanlig medelsvensson, det blev oviktigt. ATT jag är. DET är miraklet.
Samma sak med Medvetandet. Miraklet är ATT vara medveten. Inte VAD jag är medveten om.
ATT kunna se färger. ATT kunna höra ljud. ATT kunna gå. DET är miraklet. Inte vad jag ser eller hör eller vart jag går.
Och även om mina ben skulle amputeras och jag skulle bli döv och blind så skulle jag fortfarande vara medveten, jag skulle fortfarande vara till. Jag hade hittat skatten - VARANDET OCH MEDVETANDET - och jag hade hittat en praktik som hjälpte mig att förvalta den, sprida den och hedra den.
Ingen kunde ta skatten ifrån mig för skatten är det jag för evigt är. Skatten är det du för evigt är.
Jag var hemma. Hade aldrig varit vilse. Jag hade bara drömt en jobbig dröm.
Så predikade jag.
Så trodde jag.
Jag hade bytt kultur. Från prestationskultur till en "vakenkultur".
The end?
The beginning?
***
Lidandet kom tillbaka. VAD jag är, VAD jag varit, VAD jag skall bli, tog allt större plats i mitt medvetande och jag kunde inte längre se miraklet i ATT vara.
Men jag har inte glömt miraklet. Däremot kräver miraklet något av mig. Nej, inte något. Miraklet kräver ALLT av mig. Total hängivenhet. Miraklet kräver praktik. Ständig åminnelse och påminnelse
ÅMINNELSE
PÅMINNELSE
Det är ett vackert ord. Det stora är att jag samtidigt är fri att glömma. Jag får glömma att jag redan är hemma och jag får drömma att jag måste lära mig flyga trots att jag är pingvin. Friheten att glömma. Friheten att stänga av alla påminnelser.
Jag gjorde det. Glömde. Minns inte exakt när men det var några år sedan. Varför? Jag minns att jag blev besviken på "vakenkulturen". Jag såg att det kunde bli dogmatisk och toxisk. Så är det.
Men jag börjar om.
Jag odlar min egen vakenkultur. Jag odlar den i mitt eget hjärta. Jag har drömt att mitt hjärta inte längre är en oas. Att hjärtat blivit en öken som måste vattnas med åminnelsens nektar. Nu regnar åminnelsen över mig. Det sker på många olika sätt.
Jag och Cecilia följer för närvarande en serie som heter "The Good Doctor". Det är en sjukhusserie som handlar om ett team ST-läkare på en kirurgavdelning. I varje avsnitt får man se människor som blir påminda om vad som är viktigt. Man får ibland möta föräldrar med sjuka barn. I blixtbelysning visar det sig att det viktiga aldrig varit VAD barnen är utan ATT de är. ATT de lever. ATT de andas.
Att fråga en förälder till ett barn som svävar mellan liv och död om det är viktigt att barnet kommer bli beundrat är absurt. Dessa föräldrar bryr sig inte om beundran. De bryr sig om livets mirakel. ATT barnet finns kvar. ATT det andas.
Ibland dyker svåra frågor om passiv dödshjälp upp. Frågor om vad ett värdigt liv är. Dessa frågor är viktiga men SEKUNDÄRA. Dessa frågor är viktiga på samma sätt som det är viktigt för människor att få drömma, att få testa sina gränser och lära sig flyga trots att de är pingviner. SJÄLVKLART får vi beundra människor som presterar märkvärdiga saker.
Jag tror att jag var tvungen att göra upp med RESSENTIMENTET - de svagas hämnd på de starka. De svagas hyllande av svaghet och offerskap. De svagas kult av antihjältar. (enligt Nietzsche de kristnas dyrkan av Jesus) Ressentimentet är också de svagas förnekade av sin egen avundsjuka. En förnekad avundsjuka som i form av passiv aggressivitet riktas mot alla som är starka och framgångsrika.
Denna häxbrygd är vad vi kan kalla ressentimentet.
Varför var det ingen som varnade mig för att ressentimentet skulle smyga sig in i vakenkulturen?
Jag vet inte. Varför måste alla tvingas upptäcka det på egen hand?
Vad innebär det att bli fri från ressentimentet?
För mig är det en bra början att se det hos mig själv. Jag lyfter på hatten och säger - jag ser dig, till ressentimentet. Sedan kan jag sätta mig för att meditera.
Nu kan jag se vad som är fundamentet. ATT vara. ATT vara medveten. ATT minnas att det är så. Sedan är jag fri att skapa, leka och prestera. Sedan är jag fri att beundra och hissa och dissa och göra allt det där en liten stund. Sedan vill jag minnas. Muslimerna ber fem gånger om dagen. Minst lika många gånger vill jag minnas vad som är fundamentet.
ATT vara
ATT vara medveten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar