lördag 6 november 2021

Om Immanuel Kant kunnat förutspå Donald Trumps födelse, hade han då gjort om sin filosofi?

Igår skrev jag om lerkrukor. Idag tänker jag skriva om väggar.
Ok, Björn, jättespännande ... (ironi)
Jag kan inte komma på något som är mer spännande! (allvar)

Jag skall snart förklara varför väggar är spännande men först skall jag konstatera något självklart som till och med små barn fattar. Jag kan inte gå genom en vägg utan måste använda dörröppningen. 

Igår undersökte jag lerkrukor därför att jag i en text skrivit att Advaita filosofin säger att världen är en illusion. Behzad, en läsare, påpekade i en kommentar att det var en grov förenkling vilket han har rätt i. Vad man inom Advaita menar med illusion är de attribut (lerkrukans form, m.m.) som inte kan existera utan en substans (leran). Advaita är monistisk därför att man bara erkänner existensen av en substans som på modernt västerländskt Satsangspråk burkar benämnas medvetande. Världen kan definieras som medvetandets otaliga attribut men precis som lerkrukan inte består av något annat än lera består världen inte av något annat än medvetande. 

I anslutning till resonemanget om substanser nämnde jag mycket kortfattat att Immanuel Kant (1724-1804) skulle säga att krukan "i sig själv" varken finns i tiden eller rummet. Inte heller består krukan "i sig själv" av någon substans. Alla dessa egenskaper: utsträckning, existens över tid samt substans är något som det mänskliga sinnet bidrar med för att få kunskap om krukan "som fenomen". 

Så vad är krukan framför mig "i sig själv" enligt Kant? 
Faktum är att han inte kan säga något positivt alls. Allt han kan säga är vad krukan "i sig själv" inte är. Den har inte utsträckning, finns inte tiden och har ingen substans. Inte heller kan "krukan i sig själv" sägas orsaka min kunskap om "krukan som fenomen" eftersom också kausalitet är något som mitt mänskliga sinne adderar till krukan i sig själv. 

Man skulle kunna säga att världen "i sig själv" är tom. Den är i alla fall tom på allt vi människor kan förstå. Hild Krusell skrev i en kommentar till min text följande som jag gärna kommenterar:

"... Även om min upplevelse av världen är i grunden ”tom” så kan jag inte gå genom en vägg och det kan inte myran heller. Även om jag och myran upplever väggen helt annorlunda så måste vi gå runt. Så det verkar onekligen finnas vissa fundamentala spelregler som inte är förhandlingsbara … eller i alla fall väääääldigt tröga i sin förändring.
PS. Jag kan ju i och för sig göra antaganden eller vara i tillstånd som uppenbarar att människan, myran och väggen är skapelser (illusioner) de också men jag kan fortfarande inte gå genom genom väggen likt Nero i Matrix. Så vad har det för praktisk betydelse?
PPS. … men även om det inte har en praktisk betydelse så har det en existentiell betydelse genom den enorma frid som kommer genom upplevelsen att allt, inklusive jag själv, är skapelse. ...
"

Jag gissar att Kant skulle betona att dessa "fundamentala spelregler som inte är förhandlingsbara" inte finns därute i världen som den är i sig själv. 

Och här har vår gode Kant framavlat ett tankemonster som kan föda fram fler fantastiska spekulationer och flummiga floskler än någon metafysiker före honom. Stackars Kant, han var ju filosofen som ville sätta munkavle på den tidens "foliehattar" , metafysikerna, och bereda vägen för ett alltigenom förnuftigt filosofiskt system som innefattade vetenskap, moral och konst (och en sorts rumphuggen version av religion)

Naturlagarna som bygger på konceptet kausalitet finns inte heller i noumenon (världen i sig själv) utan är a priori inbyggda i det mänskliga förnuftet. Men jag tror helt ärligt inte att Kant någonsin övervägde möjligheten att vi människor skulle kunna manipulera våra egna sinnen. Han trodde nog att alla människors förnuft var konstituerade på exakt samma vis med några få undantag för sinnessjuka individer. Att någon likt Uri Geller skulle komma på tanken att försöka böja en sked med tanken, var nog aldrig något Kant oroade sig för. Jag ser två anledningar till det. 

1) Kant ser det mänskliga sinnets koncept och åskådningsformer som identiska hos alla människor. 
2) Kant ser det mänskliga sinnet som betingat och i avsaknad av fri vilja (med vissa undantag)

Därför kunde han inte se att Uri Geller var fri att böja tanken på en rak sked eller att Neo var fri att göra väggen möjliga att penetrera. Den typen av fria val är inte en option i Kant's filosofi. Det skulle heller inte vara möjligt hos den subjektive idealisten George Berkeley (1685-1753). Hos Berkeley som kan sägas vara en sorts idealistisk monist, uppehölls naturens perfekta ordning av Gud som placerade alla idéer i människans sinne. 

En kort jämförelse här med Berkeley (som förresten är en av nondualisten och filosofen Greg Goode's starkaste influenser). Enligt Berkeley finns det inte någon utsträckt substans (materia) i världen och därför finns det inte någon vägg därute som jag kan eller inte kan penetrera. Väggen är istället en idé. Men det är en idé som hänger ihop med idén om "ogenomtränglighet". Det låter som att Berkeley lätt skulle kunna manipulera lite med dessa idéer och därför lära sig att gå igenom väggar. Eller hur?

Varför kunde inte Berkeley gå igenom väggar? Därför att alla idéer som vi människor förnimmer placeras i oss av Gud och Guds värld är en ordnad och lagenlig värld. Kom ihåg att det enligt Berkeley inte finns någon vägg därute som kan orsaka idén om en vägg. Så varifrån kommer då idén? Är väggen något vi drömmer? Är väggen en hallucination?
Nej! Absolut inte. Berkeley kunde mycket väl skilja subjektiva drömmar, hallucinationer från den värld vi delar med andra människor när vi är vakna. Berkeleys värld var inte en kaotiska värld där alla fantiserade ihop sin egen verklighet, en verklighet där de kunde böja skedar med tanken eller gå genom väggar. Berkeleys värld var perfekt ordnad därför att den var Guds magnifika dröm eller skapelse. På frågan om ett träd som faller i skogen åstadkommer ett ljud när ingen är där och lyssnar, skulle Berkeley svara ja, därför att Gud som är allvetande och allestädes närvarande är där och lyssnar. 

Men hos Kant förlorade Gud sin upphöjda position i världen och blev till en ordnande princip, en idé i det mänskliga förnuftet. Med andra ord, Guds tron stod tom ....

... och människan, denna alltigenom ödmjuka varelse, skulle väl aldrig komma på idén att själv sätta sig på Guds tron och skapa sin egen magnifika värld ... ?

Alltså, seriöst, hur tänkte Kant? Denna tänkandets gigant ... Förstod han inte att hans filosofi skulle leda till ofattbart många tokerier inklusive Kellyanne Conway's famösa försök att försvara Donald Trumps pressekreterare's uppenbara lögn om hur många som närvarade när Trump invigdes som president? 

I sann Kantiansk anda skulle Conway kunna säga att vi inte kan säga något om publiken "i sig självt". Det är Donald Trump som skapar publiken som fenomen men ... och här kommer det som Kant aldrig i sin vildaste fantasi hade kunnat förutse ... eftersom Trump ser sig själv som överlägsen på alla områden, så måste han också ha utrustats med kantianska a priori koncept som är mer tillförlitliga än alla andras. Därför kunde Trump och hans presssekreterare sitta inne på ÖVERLÄGSNA FAKTA om publikens storlek medan de andra satt inne med ALTERNATIVA FAKTA....

Därmed har vi avskaffat begreppet lögn. Eftersom ingen kan säga något om storleken på publiken "i sig själv" så får alla ha sin variant av publiken som fenomen. För det är väl ganska uppenbart att en överlägsen person som Trump måste ha en överlägsen variant av publiken som fenomen ... ? Eller?




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar