"Om vi tar en ler kruka och låter ler krukan representera världen för oss så ställer vedanta oss frågan, om krukan (världen) är verklig, vad är då leran?
Är leran och krukan lika verkliga? Om dem är de, om dem är synonymer då måste krukan alltid finnas, där leran finns, de ska inte gå att skilja dem åt, men så är inte fallet. Leran kan vara utan krukan men krukan kan inte vara utan leran. Så dem är inte synonymer och när vi undersöker krukan så hittar vi inget annat är bara lera."
Du kanske redan har koll på den metafysiska debatten i den västerländska filosofihistorien. I så fall kan du se detta som mitt försök att klargöra för mig själv vad det hela handlar om. Det du kallar leran (det som krukan består av) kallar jag för krukans substans.
När jag tittar på en lerkruka så får jag ett sinnesintryck av det jag ser. Jag ser form och färg. Något annat ser jag inte. Om vi säger att jag somnar i stolen där jag sitter och tittar på krukan och sedan vaknar när det har blivit mörkt i rummet så har krukans färg ändrats. Är det då samma kruka som jag såg innan jag somnade? Säg att jag reser mig ur stolen och går bort till dörren för att tända ljuset i taket. När jag står vid dörren är krukan mycket mindre. När jag tänt ljuset ändrar den färg igen. Är det samma kruka? Och en fråga till. Fanns krukan när jag satt i stolen och sov? Jag frågar därför att om krukan bara är den färg och form jag kan se så finns ingen garanti för att den finns när jag inte ser den.
Att det skulle handla om olika krukor finner vi absurt. Likaså påståendet att krukan skulle försvinna när vi blundar. Men när David Hume (1711-1776) förnekade förekomsten av en utsträckt substans (materia) så betydde det inte att han uttryckligen påstod att det handlade om olika krukor som dessutom kan försvinna om ingen tittar på dem. Vad han menade var att det går att förstå krukan utan att använda begreppet substans. Istället kan krukan förstås som en serie intryck och idéer. Krukans identitet beror inte på att krukans skiftande färg, form och storlek bärs upp av en substans. Hume har en annan förklaring som i korthet handlar om olika antaganden gällande världens likformighet, med andra ord, att framtiden kommer likna det förflutna, att tiden består av förändring, att rummet består av skiftande färgpunkter och så vidare.
Hume var långt ifrån först med att förneka förekomsten av substanser och essenser. Men hans angrepp på metafysiska begrepp som substans och kausalitet var ovanligt väl utarbetade och därför svåra att bemöta. Immanuel Kant gjorde ett försök och hävdade att krukans substans inte finns i krukan. Vad krukan är "i sig själv" kan människan aldrig veta hävdade Kant. Krukans substans finns istället som en a priori form i sinnet, vilket betyder att sinnet inte formas av världen utan att världen formas av sinnet. (detta är omöjligt att förklara kortfattat). Kant menade att det varken finns tid eller rum i "verkligheten" därute. Tid och rum är som en sorts formar eller "filter" som vi människor behöver för att kunna förnimma krukan så som den är i sig själv. Men Kant var noga med att vi aldrig kan veta hur krukan är i sig själv. I sig själv har krukan varken utsträckning eller substans eller existens över tid.
" ... Krukans vikt, längd och allt som har med krukan att göra är bara lera. Vi hittar inget annat än bara lera när vi undersöker krukan. Krukan har ingen egen existens, kruk existens men betyder de att krukan inte existerar då? "
Enligt Hume kan vi inte påstå att det finns någon kruka därute. Men inte heller någon substans (lera). Allt som finns är färg och form i våra sinnen. (inte därute i världen) Vad som ger upphov till dessa färger och former kan vi inte säga något om. Kant skulle säga något liknande, men skulle dessutom säga att substansen (leran) är ett koncept som finns i våra sinnen som hjälper oss att skapa begreppet kruka.
"... Nej, absolut inte. Vi kan inte säga att krukan existerar för de ända som existerar är bara leran. Men vi kan inte heller säga att krukan inte existerar för vi ser den, vi upplever den, krukan kan hålla vatten så den kan inte vara icke existerande.
Om krukan inte är verklig och leran är verklig, samt att vi inte kan säga att krukan är overklig, en illusion eller icke existerande hur ska vi då kunna förklara världens status? ..."
Hume skulle tvärtom säga att det är substansen (leran) som är illusionen. Hume menade att allt som inte går att uppfatta med våra sinnen är illusioner och fantasier. Ingen har någonsin sett lera utan en form. Även om leran är en klump som ännu inte formats till en kruka så har det en "klump-form". Det finns inte någon lera utan form. Allt som finns är form och färg. På den punkten var Hume obeveklig.
" ... Vilken ord kan vi använda för att förklara vår uppfattning, förståelse, kunskap om världen när dem orden som vi har tillgängliga inte passar in 😊?
Vi har inget ord som kan beskriva världens status tyvärr varken i svenska, engelska, persiska, kinesiska osv för vi har vanligtvis inte rätt kunskap om världen. Något vi inte har kunskap om, har vi inte heller något ord för. Vi har ord som beskriver saker vi känner till, om de är något vi inte känner till så har vi inget ord för de heller.
Just därför har man en ord i vedanta för att kunna beskriva vad världen har för status och de är mithya. Mithya är de som varken existerar eller inte existerar, de är något som är mellan existens och icke existens. Mithya är de som är beroende av något annat för att existera, precis som krukan är beroende av leran för att existerar.
Så kort och gott så är världen ingen illusion, utan den är mithya ..."
Som sagt, Hume skulle hävda att krukan kan finnas utan leran. Anledningen är att ingen någonsin har sett lera utan färg och form. Det är samma sak med människan. Kritiken mot substansbegreppet (mot krukans lera) är samma kritik som riktas mot universalier som människan. Hume kan sägas vara nominalist vilket innebär att ordet människa för Hume inte står för en "människans essens". Det är bara ett ord, ett nomen, som pekar på alla djur som uppfyller de kriterier vi har satt upp för vad som skall räknas som en människa.
Ok, det var något om vad HUME och KANT skulle ha sagt om krukan som mithya ...
Men vad säger JAG???
Alltså, jag skall erkänna en sak. Jag har börjat skriva i ett försök att höra min egen röst. Allt jag kan säga är följande. Både Hume, Kant och Vedanta filosofin har bra argument. För mig handlar det inte om att välja mellan något av dessa. För mig handlar det nu om att själv ta mig an dessa frågor. Dyka ned i dem. Vilket är vad jag gör nu.
Jag har fastnat för ett citat av Herakleitos (500-talet BCE). "Naturen älskar att dölja sig". Precis så upplever jag det. Jag tror att vi alla som vuxna slutar ställa de viktiga frågorna. Istället köper vi färdiga svar som vi upprepar tills vi tar dem för givna sanningar. Men vad som är liv? Vad gör dig till den du är? Vad gör en kruka till en kruka?
Ju mer jag tittar på naturen desto gåtfullare blir den. Jag kan också förstå vad Camus och Sartre försökte uttrycka som "det absurda". När man verkligen tittar mycket noga på världen runt sig kan man få syn på något främmande. Något som till och med kan vara skrämmande. Eller absurt. Eller som Sartre uttryckte det, som något äckligt. Jag tror inte han menade att naturen bakom det som sinnena ger oss är äcklig. Snarare tror jag han försökte uttrycka något som bryter igenom alla våra föreställningar. Något helt främmande. Och detta främmande är naturen.
Jag tror att också Hume och Kant innerst inne skrämdes av naturen. Den som är rädd för spöken kan bli hjälpt av att upprepa frasen "det finns inga spöken". Förhoppningsvis tror man till slut på vad man säger. Kan det ha varit likadant för Hume? .... det finns inga substanser ...
... det finns inga substanser... det finns inga substanser...
Till slut kanske han trodde på det.
Det sägs också att Immanuel Kant var en hypokondriker av värsta sorten. Kanske är det inte så konstigt. För vad döljer sig för sjukdomar där inne i kroppens mörka inre?
Så vad är min slutsats?
Att naturen är gåtfull. Att våra sinnen är som en slöja över något som vi bara kan ana. Att språket är ett väldigt spännande fenomen och att det inte finns någonting som vi egentligen kan ta för givet. DETTA sammantaget gör livet till ett äventyr.
Och sist och slutligen drivs jag av att söka svar. Och numera försöker jag inte göra motstånd mot det. Förr om åren hade jag en idé om att en upplyst människa älskar att vara i det ordlösa mysteriet. Men jag ser mig inte längre som upplyst. Snarare ser jag mig som väldigt nyfiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar