Det här är min nya blogg som jag skriver tillsammans med Cecilia. Det är vår nya blogg. Det betyder inte att jag har lämnat allt som jag tidigare skrivit bakom mig. Både jag och Cecilia är vår historia. Både vår gemensamma historia och allt vi gjort, tänkt och känt sedan vi föddes.
Så ser jag på saken men jag vet inte om Cecilia delar min uppfattning. Vi talar inte för varandra utan med varandra. Vi lever i ett ständigt pågående samtal om "det här" men framför allt samtalar vi om vad "det här" är för något. Vi pratar också om vad det är "att prata om "det här"".
Att prata om vad det är att prata om "det här". Om du tycker att det låter spännande så är du varmt välkommen att följa våra samtal. Kanske är du mest intresserad av "det här". Var lugn! Vi kommer skriva om det också men vi brukar säga att vi älskar "metadiskussioner" som vi toppar med "meta-meta". Vi kan alltså även prata om vad "meta" betyder. Vi googlar och vi läser och tar reda på spännande saker och så pratar vi om det. Och så läser vi mer och skriver om vad vi läst och sedan pratar vi om vad det är att skriva om det vi läst om "att läsa" ....
Men låt dig inte skrämmas i onödan! Jag fattar att det här upplägget låter som en kognitiv uppförsbacke och jag kan lova att vi också blir trötta (på oss själva) ibland och då kan vi prata om lätta saker utan krångel. Vardag. Hundar. Prylar. Relationer. Skvaller. (nej, inte så mycket skvaller men ibland). Och politik. Ve och fasa. Det händer att vi skriver om debattämnen. Skola, barn, uppfostran, värderingar, religion, friskolor och invandring.
Vi pratar också om psykiskt mående. Om hur vi mår just idag eller hur vi har mått tidigare eller om hur vi hoppas må i framtiden.
En sak som vi har gemensamt är att vi måste skriva för att må bra. Ibland känns det som att jag måste skriva för att inte bli spritt språngande galen. Med andra ord lägger jag ribban olika högt. Ibland får det räknas som en framgång att inte bli galen.
Vad är det då som gör mig galen?
Det korta svaret är kaos.
Det faktum att världen innehåller alldeles för mycket data. Min stackars hjärna blir överhettad och risken finns hela tiden att den kraschar.
Många säger att mina texter är extremt långa och krångliga. Om du också tycker det skall du veta att det kaos av tankar som finns i min hjärna är mycket längre och krångligare.
Ibland känns det som att mitt liv är ett krig mot kaoset. Min fiende är kaos.
I många år kallade jag mig för nondualist. Den blogg jag skrev från 2008 till 2020 handlade huvudsakligen om den filosofi som kan kallas nondualism. Jag mådde bra av att ägna mig åt nondualism. Det finns inget bättre vapen mot kaos än nondualistisk filosofi.
Nondualism finns i olika former och jag var mest intresserad av den form som kallas Advaita Vedanta. Men vad har då alla former av nondualism gemensamt?
Jo, till synes bygger nondualism på två grund-antaganden.
Jo, till synes bygger nondualism på två grund-antaganden.
1) Allt är medvetande
2) Det som verkar vara en mångfald av fenomen är en illusion.
I Advaita traditionen finns det en berömd liknelse.
1) Det finns ett rep
2) Det verkar finnas en orm.
Men egentligen finns det inte två grund-antaganden. Advaita betyder inte två. (A (inte) ... dvaita (två))
Att se repet är Vidya (sann kunskap). Att se ormen är Avidya. (A(inte) ... vidya (sann kunskap))
Att inse att allt är medvetande är sann kunskap. Att tro att världen består är en mångfald av fenomen är en illusion.
Så enkelt kan nondualism förklaras.
Och så enkelt förklarade jag min filosofi på min blogg.
Jag förklarade och förklarade. Inlägg efter inlägg. Hundratals inlägg och över tre tusen kommentarer. Jag tror jag en gång räknade till nära 1,5 miljoner ord. Hälften av dessa kanske var mina. Resten skrevs av mina kära läsare som uppenbarligen var mer än läsare. De var lika mycket skrivare. Hursomhelst var det ofattbart många ord för att handla om EN ENDA SAK - att det inte finns två. ....
Nondualism gav mig sinnesro.
William James skrev att världen består av två sorters människor. 1) tough-minded och 2) feeble-minded.
Därför menade James kan man dela upp filosofin i två sorter. En som passar tuffa personer och en som passar de som är ... svagsinta, känsliga, traumatiserade. Filosofi för feeble-minded people kallade James för monism och Advaita kvalar definitivt in som monism.
Jag blev sur när jag första gången läste det. Jag ville inte vara feeble-minded. Jag ville vara tuff och smart. Men varför skulle jag å andra sidan bry mig om vad William James sade? För att jag är svagsint?
Jag vet inte hur tungt William James ord om monism vägde in när jag hamnade i en kris när det gällde min identitet som Nondualist. Det fanns mycket annat som spelade in. Saker som jag hoppas få återkomma till.
Jag har inte kommit till någon klarhet om huruvida jag är nondualist eller inte. Jag vill bara säga det såhär i början. Dessutom tror jag att vi alla är mer eller mindre feeble-minded. Ingen av oss är immun mot galenskapen. Ingen av oss kommer vinna över kaoset. Men vi kan alla prata om saken. Vi kan alla undersöka vad "det här" är. Om allt det här egentligen är samma sak. Om vi alla är samma sak. Jag vet inte. Men låt oss prata om saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar