"Detta något" - En Kant-meditation

Vad är världen i sig själv?
Vi kan aldrig uppfatta världen i sig själv menade Immanuel Kant. För att något skall gå att uppfatta måste det finnas i tid och rum. Men tid och rum finns enligt Kant inte i världen som den är i sig själv. Tid och rum finns i oss som sinnets åskådningsformer. Ett märkligt kantianskt begrepp som kan förstås som en sorts glasögon. Vi är utrustade med rum-tid-glasögon. Utan dessa glasögon är världen i sig själv varken i tiden eller rummet. 

Det finns ingen plats i världen där det står en skylt med texten HÄR. Och om det finns en sådan här-skylt så har den satts dit av en människa. I världen som den är i sig själv finns heller inga här-skyltar. Och inga där-skyltar. 

Vad är rummet om inte avståndet mellan här och där. Där är det som inte är här. Mellan här och där finns en sträcka. En utsträckning. Men utan människor som sätter upp här och där-skyltar kan inga sträckor mätas upp. I världen som den är i sig själv finns inga sträckor och därför inget rum. Ungefär så menade Kant. 

Inte heller kan vi begripa världen som den är i sig själv. Den enda värld vi kan begripa är den rum-tid-värld som finns i vårt eget sinne. Kant kallade denna värld för fenomenvärlden. Världen som den är i sig själv kallade han Noumenon, ett grekiskt ord som betyder ungefär "det som tänks". Vi kan aldrig uppfatta Noumenon med våra sinnen. Noumenon kommer därför aldrig bli något mer än "det som tänks". Det vi uppfattar med våra sinnen är fenomenvärlden. För att fenomenvärlden skall bli begriplig ordnar vi den med hjälp av något som Kant kallade för förståndets tolv kategorier. Dessa kategorier är som en sorts program som skapar ordning ur kaos. Ett exempel är kausalitet. Därute i världen som den är i sig själv - Noumenon - finns ingen kausalitet, inga naturlagar. Ingen ordning. Bara en gränslös mångfald. I Noumenon finns inga orsaker och inga effekter. Ingen tid och inget rum. 

Ibland pratar Kant om Noumenon som en gränslös mångfald. Som ett kaos. Jag ser Kant's åskådningsformer och förståndskategorier som en sorts filter som vi måste ha för att våra hjärnor inte skall brinna upp. Kanske är det så att psykedeliska droger kan stänga ned dessa filter ned (mer eller mindre) vilket öppnar för ett massivt inflöde av intryck som kan skapa upplevelser vars styrka gör oss antingen galna eller extatiska eller både och. 

När jag sitter och mediterar kan det slå mig att det finns något ... något ... som finns hitom tid och rum. Hitom eller bortom. Inget ord kan pinpointa "detta något".
Det är som att jag kan bli medveten om att min hjärna filtrerar, sorterar och kategoriserar. Som att jag i ögonvrån kan ana hur hjärnan skapar fenomenvärlden. Och medan hjärnan gör sin grej kan jag säga till mig själv att jag varken är ...

här eller där 

Varken jag eller ett icke-jag

nu eller då.

Varken före eller efter.

orsak eller effekt. 

Varken enhet eller mångfald. 

ordning eller kaos. 

Bara being. Bara essens. Bara Noumenon. Jag kan uppfatta hur förståndet försöker begripa "detta något" utan att lyckas ... och medan förståndet griper och misslyckas så ÄR "detta något" ... varken här eller där, varken nu eller då. 

"Detta något" bara är. Essens. Essentialism. Förståndet försöker kategorisera "detta något" som essentialism. Men förståndet misslyckas och under tiden finns "detta något" varken här eller där, varken nu eller då. 

"Detta något" är varken stilla eller i förändring. Detta något är varken överallt eller ingenstans, varken tomhet eller fullhet. 

Medan förståndet försöker kategorisera "detta något" som den apofatiska teologins Gud är "detta något" varken här eller där, varken nu eller då. Det bara är. Essens. Being. 

Meditationen handlar om att vara snabb. Det handlar om att uppfatta en glimt av Noumenon i ögonvrån. Så fort jag riktar mina tid-rum-glasögon på "detta något" är det borta. Men jag anar att det alltid är i ögonvrån. Kant menade att det är omöjligt att någonsin uppfatta Noumenon. Jag anar möjligheten. I ögonvrån. 

Om beundran och kärlek. Om vakenheten och ressentimentet.

(Björn, Järna 28/11 - 2021)

Den här texten skall handla om beundran och kärlek. Om hur svårt jag haft att känna skillnaden. Texten skall handla om varför jag tror det är viktigt för mig i mitt liv. Kanske är det inte ett problem för dig. I så fall kan du skatta dig lycklig. 

Beundran och kärlek. Även om vi är grannar och bor på samma gata kan vi leva i olika kulturer. Jag växte upp i en prestationskultur. Mina minnen av min farmor är vackra och varma. Jag ser henne framför mig i hennes stora våning i Oslo. Hon var pianolärare och kom från en fin familj som hon var mycket stolt över och hon kunde prata i timmar om hur duktiga och betydelsefulla hennes släktingar varit. Men framför allt minns jag hur hon pratade om Per. Per var hennes favoritelev men också hennes idol. Per var den mest begåvade elev hon någonsin haft. Han var inte bara en lysande pianist utan också en stjärna på alla sporter. Dessutom hade han högsta betyg i alla ämnen, var alla lärares favorit plus att han var populärast i skolan, hade massor av vänner OCH som grädde på moset var han väldigt vacker. Såklart var hans föräldrar lika underbara människor - vackra, framgångsrika och beundransvärda. 

Saken är den att min farmor ÄLSKADE Per. Nej, fel, hon BEUNDRADE honom. Eller? Vad är egentligen skillnaden? Älskar man den man beundrar. Kan man älska någon man inte beundrar? Det undrade jag ofta som barn. Min slutsats som jag aldrig formulerade klart för mig själv, blev nog att kärlek = beundran. 

Min farmor hade många vänner. Många människor hon beundrade. När hon pratade om någon hon tyckte om pratade hon om hur framgångsrika de var. Hyllade dem. Satte dem på piedestal. Ju mer jag tänker tillbaka desto tydliga blir det för mig att hon nästan alltid uttryckte kärlek som beundran.

Min far och mina två fastrar ärvde den kulturen. Deras värld befolkas också av framgångsrika människor som de på olika sätt beundrar. Deras kriterier för framgång är generösa. Det kan beundra en människa som viger sitt liv åt osjälviskt tjänande - typ moder Theresa. Men de kan också beundra någon som lyckats tjäna snuskigt mycket pengar för att sedan njuta av dem. Det viktiga är att människor lyckas överträffa omgivningens förväntningar. De älskar maskrosbarn. Förlåt beundrar. Eller vad är skillnaden? Med andra ord kan de beundra medelmåttiga prestationer om personens förutsättningar varit usla. 

Pingviner är fina på många sätt men deras förutsättningar är usla när det kommer till flygning. Under en period hade min pappa en bild över sitt skrivbord med en pingvin som flög medan de andra pingvinerna stod på marken och sade:

- Vi har sagt till honom att det är omöjligt, men han ville inte lyssna. 

Det är en bild som ringar in det hela på ett bra sätt. Pingvinen som flyger är beundransvärd. De andra som står på marken, de vanliga, nollorna, ja, vem bryr sig om dem? 

I den prestationskultur jag kommer från bryr man sig bara om nollorna som potentiella elever till mästarpingvinen som skall lära dem att flyga. Om du inte kan flyga beror det på att du lyssnar på nollorna. Lyssna på mig istället ropar den flygande Mästarpingvinen långt däruppe i det blå. Kom upp till mig! 

På min mammas sida uttrycktes inte prestationskulturen lika tydligt. Den fanns där också och påverkade mig. För min mormor var det väldigt viktigt att inte vara "vem som helst". (någon utan en akademisk examen) För henne gick vägen till respekt och värde via en akademisk examen vilket inte var så konstigt då hon levde nästan hela sitt liv i universitetsstaden Uppsala. 

Det finns mycket att säga om prestationskultur och hur den på olika sätt finns i nästan alla familjer. 

För tjugo år sedan tvärtröttnade jag på alla former av prestationskultur. Jag råkade ut för vad jag kallade ett uppvaknande.

Jag fick nya idoler. Till exempel den vietnamesiske buddhistmunken Thich Nhat Hanh, som säger att:

- Det sanna miraklet är inte att gå på vattnet, det är att gå på jorden.

Jag började meditera och fascinerades alltmer av själva varandet. Det stora i ATT finnas till. Som ett naket faktum. VAD jag var spelade allt mindre roll. Tiggare, kung, nobelpristagare, missbrukare, vanlig medelsvensson, det blev oviktigt. ATT jag är. DET är miraklet. 

Samma sak med Medvetandet. Miraklet är ATT vara medveten. Inte VAD jag är medveten om.

ATT kunna se färger. ATT kunna höra ljud. ATT kunna gå. DET är miraklet. Inte vad jag ser eller hör eller vart jag går. 

Och även om mina ben skulle amputeras och jag skulle bli döv och blind så skulle jag fortfarande vara medveten, jag skulle fortfarande vara till. Jag hade hittat skatten - VARANDET OCH MEDVETANDET - och jag hade hittat en praktik som hjälpte mig att förvalta den, sprida den och hedra den. 

Ingen kunde ta skatten ifrån mig för skatten är det jag för evigt är. Skatten är det du för evigt är. 

Jag var hemma. Hade aldrig varit vilse. Jag hade bara drömt en jobbig dröm. 

Så predikade jag. 

Så trodde jag. 

Jag hade bytt kultur. Från prestationskultur till en "vakenkultur". 

The end? 

The beginning?

***

Lidandet kom tillbaka. VAD jag är, VAD jag varit, VAD jag skall bli, tog allt större plats i mitt medvetande och jag kunde inte längre se miraklet i ATT vara. 

Men jag har inte glömt miraklet. Däremot kräver miraklet något av mig. Nej, inte något. Miraklet kräver ALLT av mig. Total hängivenhet. Miraklet kräver praktik. Ständig åminnelse och påminnelse

ÅMINNELSE

PÅMINNELSE

Det är ett vackert ord. Det stora är att jag samtidigt är fri att glömma. Jag får glömma att jag redan är hemma och jag får drömma att jag måste lära mig flyga trots att jag är pingvin. Friheten att glömma. Friheten att stänga av alla påminnelser. 

Jag gjorde det. Glömde. Minns inte exakt när men det var några år sedan. Varför? Jag minns att jag blev besviken på "vakenkulturen". Jag såg att det kunde bli dogmatisk och toxisk. Så är det. 

Men jag börjar om. 

Jag odlar min egen vakenkultur. Jag odlar den i mitt eget hjärta. Jag har drömt att mitt hjärta inte längre är en oas. Att hjärtat blivit en öken som måste vattnas med åminnelsens nektar. Nu regnar åminnelsen över mig. Det sker på många olika sätt. 

Jag och Cecilia följer för  närvarande en serie som heter "The Good Doctor". Det är en sjukhusserie som handlar om ett team ST-läkare på en kirurgavdelning. I varje avsnitt får man se människor som blir påminda om vad som är viktigt. Man får ibland möta föräldrar med sjuka barn. I blixtbelysning visar det sig att det viktiga aldrig varit VAD barnen är utan ATT de är. ATT de lever. ATT de andas. 

Att fråga en förälder till ett barn som svävar mellan liv och död om det är viktigt att barnet kommer bli beundrat är absurt. Dessa föräldrar bryr sig inte om beundran. De bryr sig om livets mirakel. ATT barnet finns kvar. ATT det andas. 

Ibland dyker svåra frågor om passiv dödshjälp upp. Frågor om vad ett värdigt liv är. Dessa frågor är viktiga men SEKUNDÄRA. Dessa frågor är viktiga på samma sätt som det är viktigt för människor att få drömma, att få testa sina gränser och lära sig flyga trots att de är pingviner. SJÄLVKLART får vi beundra människor som presterar märkvärdiga saker. 

Jag tror att jag var tvungen att göra upp med RESSENTIMENTET - de svagas hämnd på de starka. De svagas hyllande av svaghet och offerskap. De svagas kult av antihjältar. (enligt Nietzsche de kristnas dyrkan av Jesus) Ressentimentet är också de svagas förnekade av sin egen avundsjuka. En förnekad avundsjuka som i form av passiv aggressivitet riktas mot alla som är starka och framgångsrika. 

Denna häxbrygd är vad vi kan kalla ressentimentet. 

Varför var det ingen som varnade mig för att ressentimentet skulle smyga sig in i vakenkulturen? 

Jag vet inte. Varför måste alla tvingas upptäcka det på egen hand? 

Vad innebär det att bli fri från ressentimentet?

För mig är det en bra början att se det hos mig själv. Jag lyfter på hatten och säger - jag ser dig, till ressentimentet. Sedan kan jag sätta mig för att meditera. 

Nu kan jag se vad som är fundamentet. ATT vara. ATT vara medveten. ATT minnas att det är så. Sedan är jag fri att skapa, leka och prestera. Sedan är jag fri att beundra och hissa och dissa och göra allt det där en liten stund. Sedan vill jag minnas. Muslimerna ber fem gånger om dagen. Minst lika många gånger vill jag minnas vad som är fundamentet. 

ATT vara

ATT vara medveten. 

Jorden är NÖDVÄNDIGTVIS platt ... och Quine's misstag ... att förneka själva saken

(Björn, Järna, 21/11 - 2021)

Jag är trött på att förfasa mig över "post truth" och "alternative facts". Istället tänker jag nu ta upp kampen FÖR VETENSKAPLIG UPPLYSNING. Det handlar om ett heroiskt uppdrag där jag blivit utvald att besegra DUMHETEN och därmed möjliggöra paradiset på jorden. ... 

Det hade varit härligt att slippa skriva *ironi* efter ett sådant statement men faktum är att det ändå känns inspirerande att undersöka hur det har blivit såhär ... dumt. Att försöka besvara frågan hur allt större delar av mänskligheten (fortfarande minoriteter tack och lov) blir allt dummare är omöjligt utan att söka sig bakåt i historien. 

En ingång handlar om att (ett antal starka röster inom) vetenskapen själv bär skuld till "post-truth". Det fanns i början av förra seklet en grupp vetenskapsmän i Wien, främst fysiker och matematiker, som bildade en grupp som kommit att kallas för Wienkretsen. Det här gänget träffades regelbundet och gav ut gemensamma skrifter. Deras mål liknade mitt statement i början av denna text, de ville utrota alla dumhet. Till saken hör att de trodde att roten till den tidens dumhet var människans tro på ett antal metafysiska begrepp. Det metafysiska begrepp Wienkretsen var mest irriterade på var kanske Gud men metafysik handlar om så mycket mer än religion. 

I grunden handlar metafysik om mer jordnära frågor som vad ett bord EGENTLIGEN är eller vad en människa är. Det handlar alltså om vem DU egentligen är. Med andra ord - personlig identitet. Frågan om vad något egentligen är handlar om tingets identitet och eventuella substans och /eller essentiella egenskaper.

Låt oss säga att du har ett vitt köksbord. Du kan mäta det och väga det och skriva upp alla fakta om bordet. En dag när jag kommer på besök utbrister jag - men VART har ditt fina köksbord tagit vägen? Du svarar att du gjort om det till ett soffbord och målat det svart. För att de skulle passa som soffbord tvingades du korta av benen. 

Trots att ditt bord nu - i en mening - är ett helt nytt bord är det samtidigt samma bord. Men vad är det som utgör bordets identitet? Filosofer håller än idag på med frågan om Theseusskeppet. Redan Platon använde detta berömda skepp som exempel då han diskuterade identitet. I korthet handlar det om hur många plankor man kan byta ut i ett skepp innan det blir ett helt nytt skepp. Om vi byter ut alla plankor och allt material i skeppet, är det då fortfarande Theseus gamla skepp?

Vad är det för egenskap som gör att Theseus skepp förblir  samma skepp trots att dess material /substans byts ut. Handlar det bara om numerisk identitet? Om det istället handlar om form blir det svårt att förklara hur två skepp som är byggda efter exakt samma ritning kan vara två olika skepp. 

Att den hög med aska som ligger på kyrkogården i Gråbo är numeriskt identisk med min mamma gör väl inte att min mamma fortfarande finns kvar?

Om vi i framtiden lyckas klona min mamma från hennes DNA så kommer väl inte en sådan klon vara identisk med den person jag kände som min mamma? Så om det varken handlar om identisk form eller numerisk identitet, vad ÄR då identitet? Vad är det som gör något till vad det är? DET är en av metafysikens mest grundläggande frågor. 

Mestadelen av min tid går jag som alla andra runt i trygg förvissning om det självklara i ATT SAKER ÄR VAD DE ÄR men att läsa metafysik ökar risken att ramla ned i kaninhålet ... flera gånger per dag. 

Tillbaka nu till Wienkretsen och min undersökning av post-truth-fenomenet. En av de många vetenskapsmän och filosofer som besökte Wienkretsen hette Willard von Orman Quine (1908-2000). Jag tänker nu vara dumdristig nog att peka ut Quine som en av de skyldiga till post-truth. (låt oss leka med tanken att han ensam bär skulden) I mer än femtio år verkade Quine som professor i filosofi vid Harvard och hans påverkan på flera generationer av filosofer var massiv. Problemet är också att filosofer på gott och ont har mer inflytande över allmänhetens sätt att tänka än vi vanligtvis vill tro. 

Vad gjorde då Quine för fel som fick oss att hamna i dessa mörka tider?

På filosofisk jargong hävdade han att alla satser är "de dicto-satser" och att "de re-satser" inte finns. Sorry för jargongen, översatt till vanlig svenska hävdade Quine att jorden INTE med nödvändighet är rund. Han hävdade att det inte finns en egenskap som kallas nödvändighet. För vem har någonsin sett nödvändigheten? Den är lika påhittad som Gud och jultomten....

...Samtidigt, ...

... vem kan förneka att talet 8 har egenskapen att vara större än talet 7? Och vem kan förneka att talet 8 har den egenskapen med nödvändighet? 

Vad menar filosofer när de säger att något har en viss egenskap med nödvändighet? Jo, att om vi tar bort egenskapen "att vara större än talet 7" från talet 8 så kan inte talet 8 finnas. 

Grejen med Wienkretsen var att de tog den vetenskapliga nykterheten för långt. Allt som inte gick att föra tillbaka till en sinneserfarenhet avfärdades som "nonsens". Nonsens var det ord de använde. Också inom moralfilosofin ställde Wienkretsen till med oreda. Ingen hade någonsin sett "nödvändigheten" men ingen hade heller haft någon sinnesförnimmelse av rättvisa eller ondska. Alltså fanns det ingenting sådant. 

Quine blev eld och lågor och tog med sig denna hållning till filosofin där man alltsedan Aristoteles dagar hade diskuterat frågan om vilka egenskaper som är nödvändiga för att göra en sak till vad den är. Vilka egenskaper behöver talet 8 nödvändigtvis ha för att det skall vara talet 8? 

Quine lyckades otroligt nog argumentera för att det inte finns någon egenskap talet 8 nödvändigtvis måste ha för att vara talet 8. 

Och det gällde inte bara tal utan allt, människor, naturlagar, logiska sanningar o.s.v.

Här kommer en förenklad form av Quine's på sin tid (40-talet) omstörtande argument:

Din belöning för att tänka dig igenom denna filosofilektion kan bli att du äntligen börjar ana hur det är möjligt att människor 2021 kan tro att jorden är platt. Dessutom kommer du i framtiden inte längre bli imponerad av filosofer som svänger sig med termer som dessa:

a) modal logik (handlar om metafysiska begrepp som nödvändighet och möjlighet)

b) de dicto -sats

c) de re -sats

d) intension (inte samma som intention)

e) extension

f) sats operator (en försats som styr resten av meningen)

     och som grädde på moset, min favorit bland all nördig filosofjargong

g) referentiellt opak term(egenskapen hos en refererande term att vara ogenomskinlig ....)

Begrunda följande sats:

(1) 8 är med nödvändighet större än 7. 

Japp, går inte att förneka.

Det finns en lag inom logiken (Leibniz lag) som säger att om både x och y refererar till samma sak (här talet 8) kan vi sätta likhetstecken mellan dem OM OCH BARA OM det som gäller för x också gäller för y. Med andra ord. 

(2) 8 = antalet planeter (i vårt solsystem.)

Kan vi då säga att:

(3) Antalet planeter med nödvändighet är större än 7.

Quine hävdade att (2) är falskt, alltså att 8 och antalet planeter inte är ekvivalenta därför att om 8 med nödvändighet är större än 7 måste samma sak gälla för antalet planeter. Och så är det inte enligt Quine. Och visst hade gubben en poäng!

Det finns absolut ingen naturlag som säger att antalet planeter måste vara exakt 8. Varför?
Jo, för att det är fullt möjligt att en jättelik komet i skrivande stund träffar Uranus som inte längre är en planet utan  ett moln av grus som sprids i universum. 

Med andra ord uppfylls inte Leibniz lag. Den nödvändighet som gäller för 8 gäller inte för antalet planeter. 

Det är nu språkfilosofin kommer in och sätter spiken i kistan för alla som tror att det finns något sådant som nödvändighet i världen. 

Quine hävdade att sats (3) är falsk. Med andra ord

(3) (DET ÄR INTE FALLET ATT) Antalet planeter med nödvändighet är större än 7.

Däremot kan vi formulera en sats som lyder såhär

(4) [Det är nödvändigt att] antalet planeter är större än 7. 

Sats (4) är en sats som handlar om orden (dicto) och inte den sak (re) orden refererar till. Vi återkommer nu till begreppen "de dicto" och "de re" och du kommer snart förstå hur det kan hjälpa oss. Men vi måste först introducera ytterligare filosofi-jargong: Extension och intension. 

Vad är extension?

"Talet 8" och "antalet planeter" är ord som refererar till (pekar på) samma sak - nämligen talet 8 som objekt i världen (referenten). "talet 8" och talet 8 är inte samma sak. Citat-tecknen visar att det handlar om ordet som pekar på talet 8 (utan citat-tecken). Vi säger att "talet 8" och "antalet planeter" är co-referentiella termer (samma referent) som kan ha samma extension. De kan peka ut samma del av den (externa) verkligheten (talet 8). 

Vad är intension? (inte samma som intention)

Även om orden "talet 8" och "antalet planeter" kan ha samma extension så har ordet "planeter" en helt annan mening (intension) än ordet "talet 8" och kan också ha en helt annan extension.

När vi har en sats som (4)

(4) [Det är nödvändigt att] antalet planeter är större än 7.  (de dicto)

säger vi att det är en de dicto -sats. 

Det betyder att satsen handlar om ordet (dicto = ord) "antalet planeter" och inte den sak (re = sak) som ordet pekar ut ... alltså talet 8. (referenten)

JAG FATTAR, du tycker det här verkar onödigt abstrakt men här finns en nyckel till djupare förståelse av varför så många börjat tro att jorden är platt (och andra galenskaper)

Ett något roligare exempel kanske kan lätta upp och förklara vad en referentiellt opak term är. 

(5) [Lois Lane tror att] Clark Kent är svagare än Stålmannen. (de dicto -sats) ------ sant

Delen inom hakparentes [Lois Lane tror att] är samma typ av sats-operator som [Det är nödvändigt att]. Vad en sats operator gör är att ta bort fokus från frågan om ifall Clark Kent verkligen kan vara svagare än sig själv och istället handla om vad stackars Lois Lane tror om saken. Lois Lane vet ju inte att Clark Kent och Stålmannen är samma person även om hon har sina misstankar. Om vi tar bort sats-operatorn får vi en de re -sats. 

(6) Clark Kent är svagare än Stålmannen (de re -sats). ------ falskt.

Sats (6) handlar inte om namnet /ordet "Clark Kent" (dicto) och vad någon tror om det, utan om Stålmannen - själva saken (re) som "Clark Kent" refererar till och då blir satsen falsk. 

Sats (5) däremot handlar om vad Lois Lane tror om namnet "Clark Kent" (dicto). Namnet "Clark Kent" är här vad man kallar referentiellt opak. Med andra ord är vi, precis som Lois Lane, oförmögna att se igenom namnet "Clark Kent" (dicto), till själva saken (re) som är Stålmannen. 

Snip snap snut, 

då var filosofilektionen slut. 

***

Nu skall vi använda det vi lärt oss för att förstå hur Quine kunde mena så väl och samtidigt skapa så mycket fördumning i världen. (Jag leker med tanken att Quine ensam bär skulden men fattar såklart att han endast är en av många skyldiga. )

Quine ville i Hume's anda rensa bort allt nonsens från filosofin och vetenskapen och lät sig därför influeras av Wienkretsens logiska positivism som (liksom Hume) hävdade att allt som inte går att föra tillbaka till en sinnesförnimmelse är nonsens. Quine såg att nödvändighet är ett sådant metafysiskt nonsensbegrepp och ville därför rensa ut det från filosofin. Ordet nödvändigt kunde han dock inte utrota. Vi människor fortsätter ju tro på nödvändighet. Vad han kunde göra var att ta bort ordet från huvudsatsen och placera det i en sats operator. Kom ihåg sats (3)

(3) Antalet planeter är med NÖDVÄNDIGHET större än 7. (de re -sats)

Denna typ av de re -satser ville Quine utrota och flyttade därför det magiska ordet NÖDVÄNDIGHET till sats operatorn. Då får vi följande de dicto -sats:

(4) [Det är NÖDVÄNDIGT att] antalet planeter är större än 7. (de dicto -sats)

Därmed hade Quine visat att nödvändighet inte finns i själva saken (re) (talet 8) utan är något som vi människor väljer att tro om ordet (dicto) (antalet planeter). Själva saken som är talet 8 göms i sats (4) bakom den referentiellt opaka termen "antalet planeter". Precis som Lois Lane inte kan se igenom "Clark Kent" kan vi inte se igenom "antalet planeter". 

Nu ÄNTLIGEN kan vi fatta hur Herman (vår flat-earther) kan tro att jorden är platt trots att han gått i en vanlig skola och lever 2021. 

(7) [Herman tror att det är NÖDVÄNDIGT att] jorden är platt. (de dicto -sats)

Som ni ser har vi nu gömt själva saken (re) (vår klotformade planet) bakom den referentiellt opaka termen "jorden". Det enda vi kan säga något om är vad Herman tror om ordet (dicto) ("jorden")

Jag slår vad om att din första impuls är att säga - skit i vad Herman tror och gå till själva saken! För att sätta punkt för de här dumheterna och avslöja det falska är vi frestade att skapa en de re -sats som ser ut såhär:

(8) Jorden är NÖDVÄNDIGTVIS platt. (de re -sats) (vem som helst kan se att denna sats är falsk)

Men det får vi inte för då får vi smäll på fingrarna av professor Quine. Nonsens säger han då. Det finns ingen nödvändighet i världen. Allt som finns är ordet "nödvändighet" som vår vän Herman kan välja att tro på. Och i det här fallet är det sant att Herman tror på ordet "nödvändighet". Alltså är satsen sann. .... FAN .... JÄVLA QUINE! Fattade han vad han ställde till med!??

Fattar ni nu hur Kellyanne Conway kunde mynta begreppet alternativa fakta? 

(9) [Vår pressekreterare tror att det är NÖDVÄNDIGT att] Trumps publik är större än Obama's.

Det är sant. Quine skulle godkänna en sådan de dicto -sats. Själva publiken (re) är gömd bakom den referentiellt opaka termen "Trumps publik" men det är som det skall vara. Quine skulle till och med säga att "själva publiken" är ett problematiskt metafysiskt begrepp. Vem vet om det finns en verklig publik därute bortom det våra sinnen ger oss. Pressekreterarens sinnen gav honom en publik som var större än Obama's publik. 

Så var det med det. 

Tack och lov har mycket ändrats inom filosofin sedan Quine's glansdagar men hans legacy lever ännu kvar och har blivit en mycket bekväm teori för barnsliga dumskallar som vägrar förhålla sig till världen som den är.  

Snip snap snut där var del ett slut men den stora sagan om SJÄLVA SAKEN är långt ifrån slut. 

Det enda som inte går att köpa

(Björn, Järna, 19/11 - 2021)

Varje tanke jag tänker är en positionsförflyttning i världens stora monopolspel. Varje känsla jag känner är resultatet av en sådan förflyttning. 

Den kapitalistiska logiken är ett rymningssäkert fängelse. Jag håller med Jean Baudrillard (1929-2007) som säger att allt, verkligen ALLT, har hamnat på samma nivå som ett reklaminslag för fläckborttagningsmedel.

"Inte ens nihilismen är längre vad den har varit: "Nihilismen har inte längre den mörka, sotiga, Wagner-Spenglerska färgnyansen från sekelslutet. Den är en genomskinlighetens nihilism. Gud är inte längre ens död - han har blivit en hyperrealitet, en simulation och därmed alltför banal för att inspirera till omvärdering." Nihilismen, synes Baudrillard mena, som vid det förra sekeslutet ännu var Wagnersk opera, har nu sjunkit ned i nivå med ett reklaminslag för fläckborttagningsmedel." (Nordin, Filosofins historia)

Inte ens det jag skriver just nu, detta uttryck för en gapande tom och hopplös livshållning, går fri från kapitalismens logik. 

I min kapitalistiska hjärna uppstår genast tanken, vem kommer köpa det här icke-budskapet?

Vad är en sådan här text värd? Valutan kan vara likes på sociala medier. 

Förresten är det fel att säga att min hjärna är kapitalistisk. Det skulle kunna väcka ett hopp om en väg ut. Om "kapitalistisk" är en egenskap hos substansen "hjärna", så kan denna egenskap bytas ut mot en annan mer önskvärd egenskap. Men vi måste våga dö i insikten om att kapitalismen inte är en egenskap utan själva substansen. 

Nej, det betyder inte att allt handlar om pengar. Pengar är oväsentliga. Det handlar om kommers. Vem vem köpa och vem vill sälja. Det är den enda frågan. Varan är lika oväsentlig som pengarna. 

Finns det en marknad för den här typen av svartsyn? 

Det är frågan som dyker upp i kapitalismens hjärna. För det finns bara en hjärna. (allt är ett) Du och jag är celler i denna hjärna och hjärnan i sin helhet är ett uttryck för kapitalismen som substans, som prima materia, som första orsak, som första filosofi. 

Jag inser här och nu att det inte finns någon väg ut. Om jag säger att det bästa vi kan göra är att ge upp allt hopp och låta tomheten sluka oss så är jag lika girig och falsk som värsta sortens tv-predikanter. För vad är min produkt om inte en ovanligt färglös form av frälsning. När tomheten har slukat mig är jag frälst från konsumismens lidande. Låt insikten om alltings meningslöshet krossa dig ... det är nästan samma sak som att säga "ge upp och låt Jesus ta emot dig och älska dig hel och ren". 

Att säga att vi skall ta oss samman och tugga i oss insikten om att det kanske inte finns någon mening är en annan form av bluff. Eftersom en skeptiker alltid sist och slutligen hamnar i att ifrågasätta sin egen skepticism, kan vi aldrig lita på den som säkert påstår att det inte finns någon mening. 

För vad hoppas vi skall hända om vi ger upp allt hopp?
Kommer det hjälpa oss att levla upp till en ny nivå av medvetande där hoppet inte längre behövs? 

Det är ju här nere i jämmerdalen som vi behöver hoppet för att stå ut, men om vi slutar hoppas så kommer vi automatiskt att kläckas, vi kommer vakna, och vi kommer se att vi redan är framme. Att vi alltid varit hemma. Att ingenting någonsin har hänt. Att allt var en dröm och att paradiset är nu. Alltid nu. The power of now. 

The Power of Now, och altered states of consciousness, DET är big business. Eckhart Tolle är big business. Alla som har en miniräknare kan göra matematiken. The Power of Now säljer som smör liksom altered states of consciousness. Dessutom, för makten, för kapitalismens herrar, finns det ingenting som lockar mer än att få slavarna att gilla läget, hur pissigt det än är. 

Det kan förklara varför Buddha och mindfulness har blivit så poppis i corporate världen. 

Med andra ord. Det är kört. 

Eller?

Håll i er nu, kära läsare, för nu skall jag berätta om DEN ENDA GREJEN som är priceless. Hoppets låga tänds. Har Björn äntligen klurat ut något? 

Jo, jag har faktiskt klurat ut något. Tillsammans med min fru Cecilia. Det finns en sak som ingen vill betala för. Kanske kan du räkna ut vad det är?

Ok, här kommer det:

Rebellen. Den som gör andra människor obekväma. Den som kommer med kritik som INTE är konstruktiv. Den som kritiserar utan att ha något bättre alternativ. 

Och kom ihåg att den sanna rebellen också ifrågasätter domedagsprofeterna. Eskatologi går att sälja. Apokalypsens ryttare går att gestalta på film och en världsbrand och ett fasansfullt skri från en brinnande mänsklighet går DEFINITIVT att sälja till någon av de stora filmproducenterna. 

En skrivande rebell vill ha sanningen mer än likes och ryggdunkar. Cecilia, min kära fru, är en sådan skrivande rebell. Texten hon skrev igår hjälpte mig att få kontakt med min egen rebelliska ådra. 

För alla som vill skriva rebelliskt gäller följande. Om det går att sälja är det skit. Om det får dig att må bra är det knark eller lögn. Om det får dig att förfasas är det eskatologi och effektsökeri. 

Om det får dig att göra det som är minst naturligt för djuret människan - nämligen tänka själv - så är det något att ha och priset räknas i svettdroppar. 

My favourite game (Cecilia)

Om allt är meningslöst ger det den logiska slutsatsen att det är meningslöst att känna meningslöshet. Det är meningslöst att säga att livet är meningslöst. Så låt oss sluta med det.

Låt oss beskriva det som är. Vad är? Det som är det är. Och behöver inte beskrivas. Men det är det vi gör. Vi beskriver och beskriver och beskriver. Om vi inte beskrev vad fanns då? Allt, men utan beskrivningar. Inget skulle någon säga, men det är inte sant. Allt skulle ändå finnas. Men då ordlöst och utan beskrivningar. Och om det är ordlöst finns det ingen som kan hävda att allt finns, men heller inte att inget finns. End of conversation.

Peace? Peaceful? Susar träden utan språk?

Ingen av oss är unik. Vi är snarare repeat. Vi repeterar, läser innantill våra repliker. Hur många av er har sagt något riktigt unikt idag? Upp med en hand. Vi är alla unika? Om alla är unika är unikt det normala, då är vi alla normala. Alla är normala repeatgubbar, med samma eller liknande manus och vi kan våra repliker. Skrämmande väl.

Vad fint att ni delade, vi tar med oss det.

Finns det något bakom, inuti? Något bortom replikerna som är unikt? Kan vi ana det? Vem är i så fall konstnär nog att uttrycka det? Inte många. Lost in translation kanske? Hur många spelar ens huvudrollen i sitt eget liv, sitt eget drama? Är vi inte snarare utbytbara statister i varandras? Jag kan inte finnas utan er?

Eller?

Finns jag ändå?

Jag spelar mitt favoritspel Skyrim. Waste of time. Spelar bort tid, märkliga gamers, loners, psykopater, mördar folk. Huj vad det går snabbt, att skriva karaktärer till livssåpan. Du klipper gräs, släpar hem saker, kör bort saker, hämtar människor, skriver en roman, räddar Afrikat, jag spelar spel. Vi blir båda aska en dag.

Game over – det vi alla har gemensamt. Levlar – och sen game over. Älskar – och sen game over. Längtar – och sen game over. Argumenterar – och sen game over. Apropå repeat. 

We are all losing our favorite game.

Alla beskrivningar, alla uttryck, alla modeller och historier. Allt är favoritspel. Ni spelar era favoritspel varje dag. Några gillar strategispel, några rollspel och några bollspel. Rollspel, bollspel, strategi. Låter som en dag på jobbet.

Tack för lång förtjänst. Game over.

Ingen kommer någonsin att klara det, för detet är en uppfinning och klarandet en överenskommelse, ingen sanning.

Var du stor? Eller blev du stor på’t?

Frihet, jämlikhet, broderskap. Ashes to ashes – we all fall down.

Det är neutralitet, inte pessimism. Det är fritt från färg, inte svart. Allt finns. Och så är det då vi, inte adderat, utan I allt, som allt men inte allt.

Vi ska greja och feja. Kanske dreja och säga – en jävla massa skit.

Eller skönhet?

Glimrande, tindrande smärtande vackraste orden på jorden, låt oss blöda och kaskadera den mörkaste röda rosen, ord som inte ens finns, men som kreerar, maroderar, exploderar och tindrar som stjärntimotej, förgät mig ej, oh regndroppars smeksamhet över heta kinder som älskas rodnande och kära av dina svala läppar. Över solnedgångar, soluppgångar älskandes tallars toppar bergatrollens gråbosoppa, gör dig hög, gör dig trög, du flög genom rosasprängd himmel, genom violdoftande moln. Håll inte emot, det är en fröjd att ta höjd tills hjärtat brister. Varför ska du vara lagom? Brist, blöd, bråka, bind mig.

Vi KAN, vi KAN!

Det är DET som är DET.

Det är därför det är meningslöst att säga att det är meningslöst.

För here we go again:

Det är insane in my brain. Det finns allt och inte inget, det är fullt och högt och lågt och galet. Spränger och ser och ber. Om nåd och lycka och ljus och mörker, mörkret mellan stjärnorna som är universums födelse, innan tiden. Bäckvatten, barr, daggdroppe, trappa. Tappa inte hoppet nu. Hoppa över tappet. Zappet på tv:n – på repeat, på repeat – lyft blicken titta ut.

Ord är dagssländor.

Jag är inte jag. Jag är bara de senaste nyheterna.

Klä av mig. 

Om det finns en (av oss) oberoende yttervärld, så är offer och förövare INTE BARA min upplevelse.

"Världen är inte som DEN är, den är som DU är". 

"... om du bara kommer ihåg en sak från mitt sommar, så snälla kom ihåg det!... " 

Så sade Björn Natthiko i sitt sommarprogram och jag kommer ihåg det nu. Det är inte svårt för mig att minnas eftersom det är en av de hjärtefrågor jag undersöker genom att studera filosofi. Jag har för närvarande inga visdomsord att ge dig som läser mina texter. Allt jag har är en fråga som jag gärna undersöker tillsammans med andra!

Finns det en (av oss) oberoende värld därute eller inte?

Egentligen är alla mina texter olika försök att undersöka den frågan. I filosofiska termer handlar det om ifall idealismen (i vid mening) är en hållbar filosofi. Den är i alla fall anrik. Man brukar säga att Platon (428-348 BCE) var filosofihistoriens förste store idealist men jag vill nog påstå att det var Parmenides (520-460 BCE). Eller varför inte säga att det var Buddha som levde vid ungefär samma tid.

Många har genom historien försökt vederlägga idealismens teser men idealismen lever och frodas alltjämt. På våra svenska ledarsidor ser vi Lena Andersson komma ut som platonist och inom nyandligheten är alla idealister även om Björn Natthiko sticker ut som en av de mest vältaliga. Idealismen kan knappast sammanfattas mer kärnfullt än så - Världen är inte som DEN är, den är som DU är". Tankarna går osökt till Hegel där allt som finns är Weltgeist som lär känna allt fler sidor av sig själv genom de aspekter som tycks vara du och jag. Så om jag i sanning är Weltgeist då är världen som jag är.  

Mitt förra inlägg handlade om logikern Bertrand Russell's dröm om att skapa ett logiskt språk. Egentligen handlade det om hans dröm of fred på jorden. Till vardags klarar vi oss hyfsat bra med vardagsspråket som det ser ut idag men alla vet hur mycket onödigt tjafs som uppstår på grund av att vi menar olika saker med samma ord. Det var det problemet som Russel och  andra analytiska filosofer försökte lösa i början av förra seklet. 

I en kommentar till mitt förra inlägg skrev Anders Parbrink följande: "Luddigt språk? Hur står språket i relation till språket?"

Jag tyckte det var en bra kommentar därför att den sätter fingret rakt på knäckfrågan. Refererar språket till objekt i världen därute eller till beskrivningar av världen, med andra ord till sig självt. 
Frågan kan formuleras mera kärnfullt som: 

Refererar språket till sig självt eller till världen?

Om jag är idealist och tror att världen inte är som DEN är, utan som JAG är, så kan språket (något tillspetsat) bara referera tillbaka till sig /mig själv. 

För drygt hundra år sedan var nästan alla brittiska filosofer idealister vilket betydde att de strängt taget inte trodde på en (av oss) oberoende yttervärld. F. H. Bradley, den store idealisten vars filosofi påminde mycket om Hegel's, var den dominerande rösten ända tills hans elev Russell, gjorde uppror. Men Russell's uppror var bara början på en uppgörelse med idealismen. Att gå så långt som att säga att namn refererar till oberoende objekt i yttervärlden vågade han inte. Istället nöjde han sig med följande modell som liknar en teori som utarbetades av Gottlob Frege (1848-1925). Teorin brukar därför kallas för 

 Frege's och Russell's "Description Theory of Names" (DTN)

Namn  ---------->  Bestämd beskrivning ----------->  Oberoende objekt i yttervärlden. 

Men namnet pekade aldrig direkt på objektet i yttervärlden. Mellan språket och världen fanns en vägg. Daniel Bonevac pratar om den här väggen som "idealismens glasbubbla". Vi kan se det framför oss. Här inne sitter vi enligt idealisterna med vårt språk och det vi pratar om är den bubbla av idéer som vi befinner oss i. Den som säger till en idealist att det finns en oberoende yttervärld får räkna med dålig stämning och timmar av argumenterande. Russell och Frege ville krossa den här bubblan men lyckades inte. Kanske kan man säga att de lyckades få till en spricka. 

Det fanns däremot en filosof som redan i mitten av artonhundratalet var modig nog att låta namnet referera direkt till Objektet i yttervärlden. Vi pratar om J. S. Mill (1806-1873) som mest är känd för sin utilitaristiska moralfilosofi och sina ekonomiska teorier. Men Mill framlade alltså en mycket vågad språkfilosofisk teori som kom att kallas etikett-teorin "Direct Reference Theory". Han hoppade helt enkelt över den bestämda beskrivningen ... med andra ord ... Mill krossade idealismens glasbubbla, tog med sig namnet och klistrade fast det som en etikett på objektet i yttervärlden.

J. S. Mill's Etikett-teori:

Namn  ----------> Oberoende objekt i yttervärlden

Nu kan man undra varför Frege och Russell var tvungna att återigen placera språket inom idealismens glasbubbla. Här kommer en anledning:

De flesta människor vet att planeten Venus kan se ut som en starkt lysande stjärna på himlen både på morgonen och på kvällen. När Venus syns på morgonen kallar vi henne för Morgonstjärnan och när hon visar sig på kvällen kallar vi henne Aftonstjärnan. 

Enligt Mill's etikett-teori sitter det alltså två olika etiketter på planeten Venus.
Aftonstjärnan = Venus
Morgonstjärnan = Venus. 

Det betyder i sin tur att följande gäller:

A) Aftonstjärnan = Morgonstjärnan. 

Inget konstigt med det. MEN, det finns ett problem här. Om satsen "aftonstjärnan = morgonstjärnan" är sann är det också sant att:

B) Morgonstjärnan = Morgonstjärnan

Hmm... det låter som nonsens även om det är sant. Men trots att de två satserna A och B är ekvivalenta är A meningsfull medan B kan sägas vara meningslös. Inom språkfilosofi säger vi att B är en icke-informativ sats som är sann a priori. Det betyder att vi vet att det är sant utan att vi behöver gå ut i världen och ta reda på saker. Det är sant på samma sätt som det är sant att en ungkarl = en ogift man. Predikatet finns redan inbakat i subjektet som vi brukar säga.
I fallet med sats B, "morgonstjärnan = morgonstjärnan", är predikatet inte ens inbakat. Likheten ligger där öppen för vem som helst. 

Däremot kan det finnas människor som inte vet att både morgonstjärnan och aftonstjärnan refererar till Venus. Sats A, "morgonstjärnan = aftonstjärnan", är därför inte sann a priori (före erfarenheten). Vi måste erfarar det /lära oss det. Den är informativ och på det sättet mer meningsfull i motsats till sats B. Det är den här skillnaden mellan sat A och B som Mills etikett-teori inte lyckades redogöra för, som motiverade Frege och Russell att välja en krånglig teori istället för den mycket enklare etikett-teorin. Det är också anledningen till att första delen av mitt svar på Anders fråga om "hur språket står i relation till språket" måste bli följande:

Fram till Saul Kripke's föreläsningar på Princeton University 1970 kunde man säga att språket förhöll sig till sig självt.

Efter Saul Kripke kan vi äntligen släppa ut språket ur idealismens glasbubbla och säga att språket förhåller sig direkt till en oberoende omvärld.

Om vi vill alltså. Många är fortfarande idealister och ser språket som ett självrefererande system. Flera av mina facebook-vänner är  är idealister i någon mening. Bland nyandliga som gillar filosofi har idealisten Bernardo Kastrup blivit en populär uttolkare av Arthur Schopenhauer (1788-1860) som är känd för sin kärlek till indisk vedantafilosofi. 

Men hur gick det då till när Saul Kripke krossade idealismens glasbubbla och lanserade en modern variant av Mill's etikett-teori?

Vad Kripke gjorde var att hitta svaga punkter i Frege och Russel's DTN-teori "Description Theory of Names". Som en påminnelse kan DTN illustreras såhär:

Namn  ---------->  Bestämd beskrivning ----------->  Oberoende objekt i yttervärlden. 

Kripkes siktade in sig på ett antal påståenden som impliceras av Frege's och Russell's teori. Kanske kan vi gå direkt på ett av Kripke's exempel. 

Aristoteles -----------> Tre beskrivningar av Aristoteles --------> Aristoteles i yttervärlden

De tre beskrivningarna av Aristoteles är att han var: (a) Platons främste student (b) grundarens av logik och (c ) Alexander den stores lärare.

Jag är ledsen men nu MÅSTE jag introducera ett begrepp som kan verka skrämmande abstrakt men om man bara låter det sjunka in är det självklart. Begreppet är "möjliga världar". 

Kanske har du som jag hört begreppet men aldrig riktigt förstått vitsen. Det används framför allt som ett redskap för att ta reda på vad som är sant a priori (alltså före erfarenheten). För att något skall vara sant a priori måste det för en filosof vara sant i alla möjliga världar. Det räcker alltså inte att våra tre beskrivningar av Aristoteles är a priori sanna i vår värld.
Håll med om att vi kan tänka oss världar där Aristoteles istället blev en framstående politiker som inte hade tid att lägga grunden för logiken. Vi kan också tänka oss världar där Alexander den store blev den store filosofen som grundade logiken. 
Därmed kunde Kripke slå fast att våra beskrivningar av Aristoteles inte är sanna a priori... vilket är ett gott skäl att hoppa över dessa och istället låta namnet referera direkt till människan Aristoteles i yttervärlden. Kripkes teori är i princip identisk med Mill's etikett-teori men här handlar det om Kripkes argument. 

Gödel-argumentet var ett annat av Kripkes angrepp på Frege's och Russell's teori. Som bekant var Gödel en av nittonhundratalets största matematiker och en beskrivning av Gödel kan vara "mannen som formulerade ofullständighetsteoremet".
MEN, påstår Kripke, vi kan tänka oss en möjlig värld där Gödel stal teoremet från en matematiker som hette Schmidt. Konsekvensen av detta blir  att vi refererar till Schmidt när vi pratar om Gödel. Låter det krångligt? 
Inte alls!!

Jag menar allvar. Kripkes teori är INTE krånglig. Den är oerhört enkel jämfört med Frege's och Russell's teori. Dessutom har Kripke goda argument för att visa att på svagheterna i Frege's och Russell's teori. Argumenten ovan är bara smakprov och Kripke's samlade argumentation lyckas verkligen spränga idealismens glasbubbla i tusen bitar. 

Men vad betyder det för idealismens tro på att världen inte är som DEN är utan som VI är? 

Det återstår att se. Det finns många olika former av idealism och skall vi försvara idealismen behöver vi vara mycket noggranna med vårt sätt att definiera våra termer. Mitt förra inlägg handlade just om vådan av ett luddigt språk. Luddigt språk leder ofta till luddiga resonemang vilka i sin tur kan leda till att en fras som "världen är som du är" kan missbrukas å det grövsta. Det kan leda till victim-blaming big time vilket tyvärr är vanligt förekommande inom nyandligheten ... och DET är kanske min främsta drivkraft när jag undersöker de här frågorna. Jag kan se mig själv som ett offer för den typ av retorik som säger att jag själv väljer om jag vill vara ett offer ... vilket kan härledas ur tesen "världen är som JAG är". På samma sätt kan en förövaren med ledning av samma tes förneka sin skuld. I MIN värld är jag inte en förövare och världen är ju som jag är....

Russell's krig mot allt luddigt mittemellanskit.

Flum ... Jag har alltid hatat flum. Men jag har också dragits till flum som en fluga till en flugflaska. Jag vet inte om någon använder flugflaskor nuförtiden men den figurerar i Wittgensteins uttalande om vad som är målet för all filosofi - att visa flugan (filosofen) vägen ut ur flugflaskan (filosofin). Med andra ord, Wittgensteins mål var att få filosofer att sluta filosofera. Det är tydligen omöjligt att få flugor att hitta vägen ut ur en flugflaska....

För att förstå Ludwig Wittgenstein (1889-1951) kan man börja med att undersöka den filosofi som formulerades av hans mentor och vän Bertrand Russell (1872-1970). Wittgenstein själv skrev bara en (i det närmaste oläsbar) bok under sin livstid - Tractatus logico-philosophicus och det är ett mindre lyckat ställe att börja. (jag gav upp)

För att förstå Russell och hans syn på filosofi kan man börja med en av hans mest berömda teorier - den om bestämda beskrivningar. I grunden handlar det om Russell's dröm om ett logiskt språk utan motsägelser. Det finns många sätt att dela in världen. Följande är ett (av oändligt många) förslag till indelning:

(1) Klassen för objekt som är skalliga

(2) Klassen för objekt som INTE är skalliga

Om vi nu får höra påståendet att "den nuvarande kungen av Frankrike är skallig" så MÅSTE vi kunna placera detta påstående i antingen klass (1) eller klass (2). Det kan inte finnas en "mittemellan-klass" där det finns gubbar som har hår på huvudet och är skalliga samtidigt. Det är en logisk omöjlighet som inom logiken kallas "Tertium Non Datur" eller lagen om det uteslutna tredje (excluded middle på engelska). 

Ett annat sätt att definiera problemet är att ett påstående inte kan vara sant och falskt samtidigt. Antingen är det sant eller falskt. INGET LUDDIGT MITTEMELLANSKIT. 

När vi nu skall skapa ett språk som är logiskt (vilket Russell och Wittgenstein drömde om) så kan vi inte tillåta satser som hamnar i ett luddigt mittemellanskit ... vilket meningen "den nuvarande kungen av Frankrike är skallig" gör.

Varför?

Jo, för att det är falskt att den nuvarande kungen av Frankrike är skallig (det finns ju ingen nuvarande kung av Frankrike) men det är OCKSÅ FALSKT att den nuvarande kungen av Frankrike inte är skallig (alltså, har hår). Och ett påstående och dess motsats kan inte båda vara falska. Jag kan inte både sitta på en stol och inte sitta på en stol samtidigt. Eller hur!?

Hur skall vi lösa det här problemet?  För att få en djupare förståelse för problemet måste vi säga något om mening. Vad gör en sats meningsfull? Vi kan säga att en sats är meningsfull om den är begriplig. Är satsen "den nuvarande kungen av Frankrike är skallig" begriplig? Ja, problemet är att den är begriplig. Alltså är den på sätt och vis meningsfull. Vi kan säga att en sats måste handla om ett subjekt som finns i verkligheten för att vara meningsfull. Men är det sant? Om jag säger att "vampyrer är odödliga" så pratar jag om saker som inte finns i verkligheten. Men gör det satsen meningslös? 

Låt oss koka ihop en riktigt meningslös sats: 

"Asfalt äter melodi."

Alla vet vad de enskilda orden betyder men satsen är ändå meningslös. Asfalt kan inte äta. Men även om vi byter ut asfalt mot något som kan äta, t.ex. Kanin äter melodi, så förblir satsen meningslös eftersom melodier inte går att äta. 

Däremot är satsen "vampyrer är odödliga" en meningsfull sats. Om vi tittar på en vampyrfilm så är det kunskap vi behöver för att filmen skall bli begriplig. 

Vi kan nu konstatera att en sats kan vara meningsfull utan att vara sann. Och det är detta som Russell försöker lösa - problemet med icke-existerande referenter. I meningen "vampyrer är odödliga" pekar ordet vampyr på objektet vampyr. Detta objekt kallas inom semantiken för referent. Men i det här fallet är det en icke-existerande referent. (om man inte tror att vampyrlegenden är sann förstås...) 

Och jag fattar hur Russell tänker. I grunden är det ganska meningslöst att prata om saker som inte finns. Det är i alla fall lite stolligt. Lite som att prata om sin låtsaskompis.

MEN, Russell påstår INTE att vi måste sluta läsa sagor för våra barn eller berätta läskiga historier om vampyrer. Självklart får vi göra det. Däremot behöver vi se att alla filosofiska problem uppstår när vi använder ett luddigt språk. Hans vision, som han delade med Ludwig Wittgenstein, var att när vi har analyserat språket och tagit bort alla uttryck som är luddiga så kommer vi till vår förtjusning upptäcka att ... tadaa... alla våra filosofiska problem är borta. 

Ett sätt att börja städa bort luddigheter i språket är att ersätta alla bestämda beskrivningar med något annat. "Den nuvarande kungen av Frankrike" är ett exempel på en bestämd beskrivning. Det är ett sätt att peka på en bestämd sak därute i världen.

(till saken hör att Russell inte trodde att det finns bestämda saker därute i världen på det sätt som vi gärna vill tro ... )

Ordet "vampyr" är egentligen inte en bestämd beskrivning utan ett egennamn, men enligt Russell var alla egennamn också en sorts bestämda beskrivningar eftersom de också försöker peka ut bestämda objekt (vampyrer). Både Björn och "den som skriver den här texten" försöker peka ut ett bestämt objekt i världen. (samma objekt) Därför ansåg Russell att man egennamn fungerar som bestämda beskrivningar och kan betraktas som sådana. 

Men vad skulle detta "något annat" kunna vara om vi nu måste sluta med bestämda beskrivningar och egennamn? 

(Om det fortfarande är oklart för någon varför egennamn och bestämda beskrivningar måste bort, så beror det på att de kan peka på icke-existerande referenter som vampyrer och den nuvarande kungen av Frankrike, vilket leder till paradoxalt nog meningsfulla satser där både satsen och dess motsats är falska. Det är falskt att vampyrer är odödliga men det är också falskt att vampyrer är dödliga)

Jo, Russells förslag till lösning är att alla subjekt är en sorts kvantifikatorer. (det kan verka onödigt med en så krånglig fackterm men att använda omskrivningar är svårare). Kvantifikatorer är ord som säger något om kvantiteter. Exempel på kvantifikatorer är: alla, ingen, mindre än hälften, mer än hälften, m.fl. Men den kvantifikator som Russell framför allt är intresserad av är "exakt en".  För att förstå vad "exakt en" betyder kan vi ställa upp det såhär. (jag skall försöka göra det så tydligt som möjligt. Det kan verka krångligt men det lönar sig att vara noggrann här):

Låt oss ta satsen "vampyrer är odödliga":

(1) Existensvillkoret:

Först måste vi tala om att vampyrer existerar. (eller inte, inget luddigt mittemellanskit) Vi säger då att det finns minst en sak som är en vampyr. 

(2) Unicitetsvillkoret:

Sedan måste vi tala om att det inte finns en massa olika saker som kan vara vampyrer. Hästar kan inte vara vampyrer och inte heller finns det vampyrer som älskar godis. Vi måste hålla ihop begreppet vampyr till en sak, med andra ord sträva efter en enhetligt begrepp (unicitet). 

(3) Subsumptionsvillkoret:

Sedan måste vi tala om att det vi säger om vampyrer (att de är odödliga) alltid gäller för alla vampyrer. Med andra ord att alla vampyrer är underordnade (subsumerade) egenskapen att vara odödlig. 

Anledningen till att vi måste förstå alla de tre ovanstående kriterierna är att "exakt en" är ett sätt att förenkla Russell's formulering (tack till David Boylan) och då är det viktigt att definiera vad "exakt en" står för. 

Nu kan vi äntligen prata på ett sätt som inte är luddigt. Nu kan vi börja prata på ett sätt som är logiskt vilket på sikt kommer leda till att ämnet filosofi kan avskaffas. Ingen behöver längre grubbla på någonting eftersom alla gubbar hädanefter är antingen skalliga eller inte, oödliga eller inte, sanna eller falska. o.s.v.

Egentligen handlar det om ett binärt språk. Etta eller nolla. 

Låt oss alltså provköra vårt splitternya, blanka och logiska språk. 

"Det finns exakt en sak som är en vampyr, och den saken är odödlig". 

Vilken underbart vacker och logisk mening. Nu kan vi bestämma om den är sann eller falsk. Nu äntligen har vi utrotat allt luddigt mittemellanskit. 

Min slutsats blir följande:

Det är inte fallet att (det finns exakt en sak som är vampyrer, och den saken är odödlig". 

Nu vet vi vad vi har att göra med. Vi kan fortsätta titta på vampyrfilmer men vi behöver aldrig mer grubbla på metafysiska problem som:

Är människans själ odödlig?

Vi kan sätta upp det hela som en sats och sedan bestämma om den satsen är sann eller falsk.

"Det finns exakt en sak som är människans själ och den saken är odödlig"

Kriteriet för sanning är att ordet "människans själ" uppfyller samtliga ovanstående tre villkor: Existensvillkoret, unicitetsvillkoret och subsumptionsvillkoret.

Russel, som ansåg att världen består av sinnesdata (och ingenting annat), skulle säga att "människans själ" faller redan på det första villkoret - existensvillkoret. Kan vi uppfatta en själ med något av våra fem sinnen? Nej, skulle Russell slå fast och därför formulera följande slutsats:

Det är inte fallet att "det finns exakt en sak som är människans själ och den saken är odödlig". 

Jag vet, Russell var en riktig torrboll men han har ändå gått till historien som en betydande logiker och har även fått Nobelpriset i litteratur. Han var en fascinerande människa och man kan förlåta honom för hans tråkighet när man betänker att han hela sitt liv försökte göra revolt mot den idealism à la F.H. Bradley (1846-1924) och Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770-1831) som var totalt dominerande på engelska universitet. Russell ville tänka själv och inte bara tugga i sig sina läromästares eviga sanningar. Det respekterar jag även om jag för närvarande finner hans filosofi synnerligen oinspirerande.