Om allt är meningslöst ger det den logiska slutsatsen att
det är meningslöst att känna meningslöshet. Det är meningslöst att säga att
livet är meningslöst. Så låt oss sluta med det.
Låt oss beskriva det som är. Vad är? Det som är det är. Och
behöver inte beskrivas. Men det är det vi gör. Vi beskriver och beskriver och
beskriver. Om vi inte beskrev vad fanns då? Allt, men utan beskrivningar. Inget
skulle någon säga, men det är inte sant. Allt skulle ändå finnas. Men då
ordlöst och utan beskrivningar. Och om det är ordlöst finns det ingen som kan
hävda att allt finns, men heller inte att inget finns. End of conversation.
Peace? Peaceful? Susar träden utan språk?
Ingen av oss är unik. Vi är snarare repeat. Vi repeterar,
läser innantill våra repliker. Hur många av er har sagt något riktigt unikt
idag? Upp med en hand. Vi är alla unika? Om alla är unika är unikt det normala,
då är vi alla normala. Alla är normala repeatgubbar, med samma eller liknande
manus och vi kan våra repliker. Skrämmande väl.
Vad fint att ni delade, vi tar med oss det.
Finns det något bakom, inuti? Något bortom replikerna som är
unikt? Kan vi ana det? Vem är i så fall konstnär nog att uttrycka det? Inte
många. Lost in translation kanske? Hur många spelar ens huvudrollen i sitt eget
liv, sitt eget drama? Är vi inte snarare utbytbara statister i varandras? Jag
kan inte finnas utan er?
Eller?
Finns jag ändå?
Jag spelar mitt favoritspel Skyrim. Waste of time. Spelar
bort tid, märkliga gamers, loners, psykopater, mördar folk. Huj vad det går
snabbt, att skriva karaktärer till livssåpan. Du klipper gräs, släpar hem
saker, kör bort saker, hämtar människor, skriver en roman, räddar Afrikat, jag
spelar spel. Vi blir båda aska en dag.
Game over – det vi alla har gemensamt. Levlar – och sen game
over. Älskar – och sen game over. Längtar – och sen game over. Argumenterar –
och sen game over. Apropå repeat.
We are all losing our favorite game.
Alla beskrivningar, alla uttryck, alla modeller och
historier. Allt är favoritspel. Ni spelar era favoritspel varje dag. Några
gillar strategispel, några rollspel och några bollspel. Rollspel, bollspel,
strategi. Låter som en dag på jobbet.
Tack för lång förtjänst. Game over.
Ingen kommer någonsin att klara det, för detet är en
uppfinning och klarandet en överenskommelse, ingen sanning.
Var du stor? Eller blev du stor på’t?
Frihet, jämlikhet, broderskap. Ashes to ashes – we all fall down.
Det är neutralitet, inte pessimism. Det är fritt från färg,
inte svart. Allt finns. Och så är det då vi, inte adderat, utan I allt, som
allt men inte allt.
Vi ska greja och feja. Kanske dreja och säga – en jävla
massa skit.
Eller skönhet?
Glimrande, tindrande smärtande vackraste orden på jorden,
låt oss blöda och kaskadera den mörkaste röda rosen, ord som inte ens finns,
men som kreerar, maroderar, exploderar och tindrar som stjärntimotej, förgät
mig ej, oh regndroppars smeksamhet över heta kinder som älskas rodnande och
kära av dina svala läppar. Över solnedgångar, soluppgångar älskandes tallars
toppar bergatrollens gråbosoppa, gör dig hög, gör dig trög, du flög genom rosasprängd
himmel, genom violdoftande moln. Håll inte emot, det är en fröjd att ta höjd
tills hjärtat brister. Varför ska du vara lagom? Brist, blöd, bråka, bind mig.
Vi KAN, vi KAN!
Det är DET som är DET.
Det är därför det är meningslöst att säga att det är
meningslöst.
För here we
go again:
Det är insane in my brain. Det finns allt och inte inget,
det är fullt och högt och lågt och galet. Spränger och ser och ber. Om nåd och
lycka och ljus och mörker, mörkret mellan stjärnorna som är universums födelse,
innan tiden. Bäckvatten, barr, daggdroppe, trappa. Tappa inte hoppet nu. Hoppa
över tappet. Zappet på tv:n – på repeat, på repeat – lyft blicken titta ut.
Ord är dagssländor.
Jag är inte jag. Jag är bara de senaste nyheterna.
Klä av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar